Nu kan det väl ändå bli måndag.

För nu vill jag bara att väntan ska vara över. Nu vill jag slippa all nervositet. Jag vill slippa vara orolig för att min inneboende ska vända sig i sista stund och så blir vi hemskickade för ännu mera väntan... Nu vill jag faktiskt bara få själva ingreppet överstökat så att man kan känna sig lugn igen. Så att jag kan stoltsera med att jag har övervunnit en utav mina rädslor i världen.

Igår kväll när vi gick och lade oss fick jag stora gråt-attacken. Jag är less på att vänta och vara nervös nu! Och jag borde ju känna mig mer och mer lugn ju närmare det kommer, eftersom tanken börjar rota fast sig i hjärnan nu. Men jag blir bara mer och mer rädd och nervös. Dessutom så drar tankarna mot de fasansfulla regionerna att "tänk om någonting händer!"

För även om det är väldigt ovanligt att det blir svåra komplikationer för någon av oss så är det nervösa tankar. Att bebisens andning har svårt att fungera i början. Att jag kan bli invalidiserad. Risken för det är ju ytterst liten som sagt men rädslan för att någonting ska hända mitt lilla gryn där inne är skräckinjagande! Min lilla Ninja som verkar ha ärvt både min och Andreas energi kombinerat. Det är inte många lugna stunder där inne, men inatt kunde jag sova åtminstone. Hoppas på en likadan natt igen. Och sen igen. För sen är det måndag och efter det kommer det inte finnas många nätter som man kan klassa under kategori "god natts sömn".

2 dagars väntan. 2 dagars nervositet till. 2 dagar som kommer att fyllas med tankar som kan liknas vid rena rama cirkusen. Men det kommer det förhoppningsvis bli värt. Lilla älskade unge. Fortsätt att hålla huvudet högt så ses vi på måndag. Och det är verkligen, verkligen väldigt snart!!!