Familjen Filipsson - En annorlunda Svensson: januari 2013

1.16.2013

Tomorrow

Imorgon är det den sista dagen på den här långledigheten. Och jag har sådan sjuk ångest över att "verkligheten" ska dra igång nu. Ska i och för sig bara jobba fem dagar innan jag är ledig sex dagar igen, men ändå. På måndag ska jag lämna Sixten på Nattis att sova över för första gången.

Och det blir då också första gången han sover borta över natten, någon annan stans än hemma, utan mig eller Andreas. Så ångest är ändå milt uttryckt. Känslorna river i mig som eld. Men någon gång ska ju vara den första. Och det är ju alltid minst en personal vaken där jämt. Så förhållandena är optimala.

Det kommer bara kännas så konstigt att åka hem och lägga sig i ett tomt hus och vakna i ett tomt hus. Men så småningom kommer väl det innebära en god natts sömn. Kvalitet istället för... tja... nu har jag ju på hela taget inte haft varken det eller kvantitet men i alla fall.

Pengarna ska in. Och jag älskar mitt jobb så det blir säkert väl. Bara jag kommer in i det. Plus att Sixten verkar vara väldigt trött på att gå här hemma och skräpa med mig. Han är inte ett dugg nöjd med tillvaron, trots allt bus, utomhuslek i snön och bokläsning man kan tänkas hitta på. Så det kanske är nyttigt för oss båda att få sakna varandra lite? För gudarna vet att det är extremt tröttsamt att lyssna på en hel dags gnäll. Mina öron packar snart varsin väska och drar.

Sen försöker jag tänka på att han faktiskt har 1,2,3,4,5 tänder som har ploppat upp sen i början på december. Så man kan ju fatta att han har ont.

Nä. Dags att borsta tänderna och krypa ner i sängen. Håller på att läsa The Hobbit (fast på svenska). Liten text och ganska underhållande! För det är en annan sjukt irriterande sak - jag kan inte sova!!! Har jättesvårt att somna in. Ligger och vrider och vänder mig hur trött jag än är! Antar att det har med kommande nya rutiner att göra. Separationsångest.

För hur jäkla gnällig, skrikig, trotsig, omöjlig och ur-jävlig han än må vara så är han ändå den mysigaste, goaste, charmigaste, gladaste, finaste ur-jävla-fantastiske ungen som finns! Och jag kommer sakna ihjäl mig efter våra fina morgnar... När man vaknar av att någon drar i tårna och fnissar bubbligare än champagne av lycka. Han pratar och skrattar och när man lyfter upp honom och lägger honom hos mig så borrar han ner sitt söta nylle i ansiktet på mig och gnussar och myser. Gör det där "mys-ljudet" som bara han och jag gör. Hade vi varit katter hade vi spunnit av välbehag.

Och ärligt, det finns ingenting som toppar det. Ingenting som ens kommer i närheten av det. Alla "upp-och-byta-blöja-klockan-för-tidigt" eskapader är som bortsuddade ur hjärnan just då. Världen har tappat tid och rum, för jag glömmer att kolla på klockan. Sen att klockan är 06:43 bryr jag mig inte om. Det ögonblicket jag kommer gå miste om alla dessa morgnar han ska sova över. Och det är det värsta straffet man kan få. Jag kommer missa min absoluta favoritstund på hela dagen. Den där stunden som är mitt drivmedel. Den där stunden jag går tillbaka till mentalt när man känner för att låta honom ligga där skrikandes i vrede med halva overallen på, ena skon och en och en halv vante.För att orka. Utan den stunden vet jag inte om jag hade orkat dessa veckor rent mentalt.

Som sagt. Sömn var det. Godnatt.