Pics

Blivande heltäckningsmattan i sovrummet.



Kakeldekor från Lagerhaus (10 st för 69kr) snyggt va?



Sladd på bilen. #ordvits-varning

Börjar se ett slut.

Vardagsrummet


Toan. Ny dusch monterad.


Sovrummet.


Köket.


Matsalsrummet


Den gamla spisen. Ger go värme!


Matsalsrummet. Här med en busande Sixten på ett täcke.


Snart färdigmålat. Snaaart...

Får inte behålla något.

Allt jag stoppar i mig idag kommer upp igen. Jag är så hungrig men blir bara illamående av att äta! :( Nu tar jag och gör som Sixten och sover istället. Och hoppas att jag vaknar upp frisk imorgon. Jag har inte tid att vara sjuk!!!

Hua.

Att ligga och kräkas galla ur sig med en stort undrande Sixten bredvid sig kan vara bland de värsta upplevelserna hittills. Känner mig ganska pigg i övrigt. Nu vill jag bara att illamåendet ska släppa... Så att man kan funka någorlunda normalt.

Andreas ligger utslagen han med. Så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen. Så att inte stackars Sixten får ha två grönsaker till föräldrar.

Inser att det var 1,5 år sen sist.

Sen jag kräktes... Men ikväll gjorde jag det. Så äckligt. Nu ska jag försöka sova bort resten av den här förkylningen. God natt.

Jag kommer inte att sakna...

Det fullständiga skränet från fulla människor på gatorna utanför fönstret. En sake-berusad tondöv åsna som sjunger karaoke skulle låta bra i jämförelse med er version av LMFAO's senaste hit.

Burn-outerna som alla tragiska nyblivna (och efterblivna) körkortsägare gör på huvudleden precis bredvid vår lägenhet. Kom igen. Vilken White-Trash brud du nu försöker "imponera på" så lovar jag dig att du skulle tacka mig en dag. Dels för att du inbillar dig att det är coolt. Och dels för att det förmodligen skulle spara dig en könssjukdom eller två.

Hur hela huset skakar för att porten går igen. Seriöst. Jag skulle ha större överlevnadschans att ligga under en giljotin än att fastna i den dörröppningen.

Grannen över. Det innefattar allt från hans extremt dåliga musiksmak till hans dåliga timing på tvättmaskinen. Centrifugen går som oftast någon gång sen natt/ tidiga morgontimmar. Igen- hela huset skakar.

De knarrande golven. Sixtens gymnastik-lekövningar-som-liknar-wrestling hörs knappt i jämförelse.

Trapporna. Visst, vardagsmotion. MEN!!! Så sjukt omständligt.

Kommer sakna närheten till allt dock. Men det är nog det enda... Hej då Kinnegatan. Jag kommer inte att sakna dig.

7 dagar kvar.

Nedräkningen kan verkligen börja nu! Sju ynka dagar tills huset blir vårat alldeles egna! ❤ Det ska bli så sjukt skönt!!! Jag är så trött nu att jag nästan kräks på allt. Hela min lediga helg ska gå åt till att flyttpacka. :/ Sådär spännande.


Men det måste ju göras! Så det är bara att korka upp en flaska vin och försöka se glad ut. Och Sigge kan ju förstås tricket att pigga upp livet. Även om han har varit lite ur fas de senaste dagarna.



Kanske är det kindtand på G? Förmodligen.

Nä, nu ska jag försöka sova ett slag. Godnatt!

Till en av de starkaste personerna jag vet.

Jag vet att du kanske inte alltid kommer att förstå. Men jag vet att du gör ditt bästa för att försöka. Jag vet att du tycker synd om mig ibland men att du gör det för att du älskar mig. Jag tänker inte säga åt dig att sluta oroa dig, för det ligger inbyggt i din natur. Jag vet ur personlig erfarenhet att det vore omöjligt av mig att begära det. För det är nämligen din huvudsakliga mening med livet att oroa dig för mig, jag vet det.

Däremot så vet jag mer än du att vi är starkare än vad vi tror när det kommer till att möta motstånd och tuffa livsbeslut. Anledningen till att jag vet det är för att Du är en av de starkaste personerna jag känner. Du och flera andra som levt liknande liv. Av den enda anledningen vet jag, att vad som än väntar längre fram på mitt livs väg så kommer jag att klara av det. Jag har ju dessutom privilegiet att ha dig nära till hands om livet skulle kännas övermäktigt.

Vi handlar alla utifrån vad vi för tillfället anses vara bäst för dem vi älskar. Och när jag tänker ur den synvinkeln så lär jag mig också förstå hur vissa väljer att handla. Vi gör allting som står i vår makt för att de vi älskar allra mest ska ha det på absolut bästa sätt. Därför kan jag inte bli arg och känna mig övergiven, eftersom någon haft det bästa avsikterna med det. Och ingenting gör att jag känner mig mer älskad än att veta det. Att jag är omhändertagen och att någon kämpar med allt de har för att jag ska känna mig trygg. Även om det utifrån sett inte alltid ser ut så.

Jag vet att det är svårt att förstå. Men jag har ingen anledning att tvivla på varken andra eller mig själv när det gäller framtiden. För det har Du och Pappa lärt mig. Att aldrig tvivla på mig själv. Men du ska veta att jag älskar dig och att jag är glad över att du är orolig för mig. Jag vet att du är det på grund av den absolut största kärleken. För jag skulle (och kommer kanske så småningom...förmodligen) göra samma sak en dag. För det är en livsuppgift att oroa sig för sina barn. Det har evolutionen sett till. Det är den modellen vi får. Och jag har accepterat det ödet att jag aldrig kommer sluta vara orolig.

Så tack, älskade rara lilla Mamma, för att du oroar dig och engagerar dig i mina livsöden. Jag är nog tuffare än vad både du och jag tror. Och jag vet att jag kan ta mig an vad som helst. För jag har haft Dig som en av mina starkaste förebilder här i livet.

Jag älskar dig!

Igår lade jag mig i tankar om ett kommande helvete...

Idag vände det. Jag fick ett hopp om en himmel som kanske finns ändå. Någon har i alla fall hört mig. Eller något.

Igår var jag närmare en ny ångestattack än någonsin. Idag kom ett glatt besked med hopp om livet. Idag fick jag nämligen beskedet att vi fått en plats till Sixten på nattiset.

Världens största sten föll från mitt hjärta. Nu kan jag äntligen börja slappna av lite. Kanske får jag snart ett lugnare liv ändå?

Karusellen går bara runt, runt, runt.

När allting verkar ordna upp sig då det kommer till någon slags klar bild av vårt liv, så sätter karusellen igång på nytt. Nu det senaste handlar det om att Andreas inte ser någon annan utväg (kanske för att han heller inte söker en) än att åka till Hemavan. Själv förstås. Vilket lämnar mig i kvalet av att försöka pussla ihop livet under rådande jobbsituation eller ta ut föräldraledighet januari, februari och kanske även mars. Vilket jag egentligen inte alls vill. Men kön till nattavdelningen på den enda förskolan som har det är lång. Vi står förstås i kö. Men det kan dröja ett helt år till. Suck. Jag får aldrig aldrig aldrig njuta av tillvaron eller framtiden. Mindre än två veckor kvar tills vi får huset så känns det inte ens särskilt roligt att se fram emot längre...

Funderingar över diskhon.

Vi har i över ett halvårstid levt utan en diskmaskin. Detta har förstås förstört mina redan vattenskadade händer ännu mer. Men det har också givit mig en större tid för reflektion. Hur då? Jo, för jag har tänkt mycket på tiden. För tid är det enda vi människor försöker vinna hela tiden. Den enda hårdvalutan som verkligen, verkligen betyder något. Ta till exempel mitt jobb. Jag är timanställd. Vartenda minut som jag befinner mig i tjänst räknas till vinst för min del. Ekonomiskt. Förlust om man tänker på tiden som valuta. Då blir helt plötsligt vartenda minut ren förlust tillsammans med min familj.

Men tillbaka till det där med diskmaskinen. När vi kommer ut till huset (14 dagar kvar - YEY!) kommer vi alltså att ha diskmaskin igen. Och den tiden vi kommer vinna på att ha det - vad gör vi med den? Det här har alltså varit min reflektion de senaste månaderna. Vad gör vi med all vår vunna tid?

Människan lägger otaliga timmar, dagar, veckor och år på uppfinningar som ska vinna oss mer TID. Men tid till vad? VAD gör vi av denna tid vi tjänar in? Ser på TV? Sitter vid datorn? Inte umgås vi med varandra i alla fall.

För mig är tanken på att människor var friskare mentalt förr helt logisk. För de hade tid att landa i sina tankar under tiden de fick göra sysslorna hemma. Som att diska till exempel. Jag har bearbetat enormt mycket laddade tankar under tiden diskborsten fått gå. Samma sak måste gälla när det kommer till att ha fysiskt krävande jobb.

Ungdomar idag tar självmord i större grad än när jag var tonåring. Och det är inte så jävla längesen, även om man kan tro det. Men hur kommer det sig? Jag tror att om vi alla föräldrar avsätter den vunna tiden åt att prata med våra barn istället för att spendera den framför någon av dessa "dumburkar" så skulle vi kunna rädda så många fler. Disken kan vänta tills barnen gått och lagt sig. Eller till imorgon. Självmordstankar väntar inte.

Ju mer tid jag sitter bort med att göra räkningar, kolla på teve, surfa på nätet, blogga med mera. Desto mindre tid vinner jag tillsammans med min fantastiskt vackra son och min fina man. Och jag lovade mig själv under tiden jag diskade igår kväll att när vi kommit till huset och jag ska plocka i eller ur diskmaskinen så ska jag ägna den tiden jag vunnit till att umgås med min familj. Och när tiden är inne så ska jag ta fram ett brädspel istället för att slå på teven. För livet är för kort för att slösa bort på saker som jag inte kommer minnas den dagen jag blivit gammal. Då kanske kvällen vi satt hela familjen och drack varm choklad till ett parti Fia med knuff kommer att dyka upp i mitt minne och värma mitt hjärta som om det doppades i honung.

Tiden jag förlorat på att skriva det här får jag se som vunnen i tid för mig själv. För hur mycket folk tycker att bloggande är något slags självutlämnande rop på uppmärksamhet så har det aldrig varit det för mig. För mig är det en resa i mina tankar. Och kanske kan man hjälpa någon som har samma besvärliga tankar att landa lite. För som jag och min syster konstaterade för några veckor sen så är det den största tröst man kan få, även om det inte förbättrar din egen situation, att det sitter fler i samma båt. Konstigt nog. Som att helvetet skulle kännas mindre varmt för att man var flera. Men en tröst är det i alla fall.

Apropå disk så väntar en hög i diskhon redan nu. Vad ska jag fundera över idag?