Vi har i över ett halvårstid levt utan en diskmaskin. Detta har förstås förstört mina redan vattenskadade händer ännu mer. Men det har också givit mig en större tid för reflektion. Hur då? Jo, för jag har tänkt mycket på tiden. För tid är det enda vi människor försöker vinna hela tiden. Den enda hårdvalutan som verkligen, verkligen betyder något. Ta till exempel mitt jobb. Jag är timanställd. Vartenda minut som jag befinner mig i tjänst räknas till vinst för min del. Ekonomiskt. Förlust om man tänker på tiden som valuta. Då blir helt plötsligt vartenda minut ren förlust tillsammans med min familj.
Men tillbaka till det där med diskmaskinen. När vi kommer ut till huset (14 dagar kvar - YEY!) kommer vi alltså att ha diskmaskin igen. Och den tiden vi kommer vinna på att ha det - vad gör vi med den? Det här har alltså varit min reflektion de senaste månaderna. Vad gör vi med all vår vunna tid?
Människan lägger otaliga timmar, dagar, veckor och år på uppfinningar som ska vinna oss mer TID. Men tid till vad? VAD gör vi av denna tid vi tjänar in? Ser på TV? Sitter vid datorn? Inte umgås vi med varandra i alla fall.
För mig är tanken på att människor var friskare mentalt förr helt logisk. För de hade tid att landa i sina tankar under tiden de fick göra sysslorna hemma. Som att diska till exempel. Jag har bearbetat enormt mycket laddade tankar under tiden diskborsten fått gå. Samma sak måste gälla när det kommer till att ha fysiskt krävande jobb.
Ungdomar idag tar självmord i större grad än när jag var tonåring. Och det är inte så jävla längesen, även om man kan tro det. Men hur kommer det sig? Jag tror att om vi alla föräldrar avsätter den vunna tiden åt att prata med våra barn istället för att spendera den framför någon av dessa "dumburkar" så skulle vi kunna rädda så många fler. Disken kan vänta tills barnen gått och lagt sig. Eller till imorgon. Självmordstankar väntar inte.
Ju mer tid jag sitter bort med att göra räkningar, kolla på teve, surfa på nätet, blogga med mera. Desto mindre tid vinner jag tillsammans med min fantastiskt vackra son och min fina man. Och jag lovade mig själv under tiden jag diskade igår kväll att när vi kommit till huset och jag ska plocka i eller ur diskmaskinen så ska jag ägna den tiden jag vunnit till att umgås med min familj. Och när tiden är inne så ska jag ta fram ett brädspel istället för att slå på teven. För livet är för kort för att slösa bort på saker som jag inte kommer minnas den dagen jag blivit gammal. Då kanske kvällen vi satt hela familjen och drack varm choklad till ett parti Fia med knuff kommer att dyka upp i mitt minne och värma mitt hjärta som om det doppades i honung.
Tiden jag förlorat på att skriva det här får jag se som vunnen i tid för mig själv. För hur mycket folk tycker att bloggande är något slags självutlämnande rop på uppmärksamhet så har det aldrig varit det för mig. För mig är det en resa i mina tankar. Och kanske kan man hjälpa någon som har samma besvärliga tankar att landa lite. För som jag och min syster konstaterade för några veckor sen så är det den största tröst man kan få, även om det inte förbättrar din egen situation, att det sitter fler i samma båt. Konstigt nog. Som att helvetet skulle kännas mindre varmt för att man var flera. Men en tröst är det i alla fall.
Apropå disk så väntar en hög i diskhon redan nu. Vad ska jag fundera över idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar