När allting verkar ordna upp sig då det kommer till någon slags klar bild av vårt liv, så sätter karusellen igång på nytt. Nu det senaste handlar det om att Andreas inte ser någon annan utväg (kanske för att han heller inte söker en) än att åka till Hemavan. Själv förstås. Vilket lämnar mig i kvalet av att försöka pussla ihop livet under rådande jobbsituation eller ta ut föräldraledighet januari, februari och kanske även mars. Vilket jag egentligen inte alls vill. Men kön till nattavdelningen på den enda förskolan som har det är lång. Vi står förstås i kö. Men det kan dröja ett helt år till. Suck. Jag får aldrig aldrig aldrig njuta av tillvaron eller framtiden. Mindre än två veckor kvar tills vi får huset så känns det inte ens särskilt roligt att se fram emot längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar