Jag vet att du kanske inte alltid kommer att förstå. Men jag vet att du gör ditt bästa för att försöka. Jag vet att du tycker synd om mig ibland men att du gör det för att du älskar mig. Jag tänker inte säga åt dig att sluta oroa dig, för det ligger inbyggt i din natur. Jag vet ur personlig erfarenhet att det vore omöjligt av mig att begära det. För det är nämligen din huvudsakliga mening med livet att oroa dig för mig, jag vet det.
Däremot så vet jag mer än du att vi är starkare än vad vi tror när det kommer till att möta motstånd och tuffa livsbeslut. Anledningen till att jag vet det är för att Du är en av de starkaste personerna jag känner. Du och flera andra som levt liknande liv. Av den enda anledningen vet jag, att vad som än väntar längre fram på mitt livs väg så kommer jag att klara av det. Jag har ju dessutom privilegiet att ha dig nära till hands om livet skulle kännas övermäktigt.
Vi handlar alla utifrån vad vi för tillfället anses vara bäst för dem vi älskar. Och när jag tänker ur den synvinkeln så lär jag mig också förstå hur vissa väljer att handla. Vi gör allting som står i vår makt för att de vi älskar allra mest ska ha det på absolut bästa sätt. Därför kan jag inte bli arg och känna mig övergiven, eftersom någon haft det bästa avsikterna med det. Och ingenting gör att jag känner mig mer älskad än att veta det. Att jag är omhändertagen och att någon kämpar med allt de har för att jag ska känna mig trygg. Även om det utifrån sett inte alltid ser ut så.
Jag vet att det är svårt att förstå. Men jag har ingen anledning att tvivla på varken andra eller mig själv när det gäller framtiden. För det har Du och Pappa lärt mig. Att aldrig tvivla på mig själv. Men du ska veta att jag älskar dig och att jag är glad över att du är orolig för mig. Jag vet att du är det på grund av den absolut största kärleken. För jag skulle (och kommer kanske så småningom...förmodligen) göra samma sak en dag. För det är en livsuppgift att oroa sig för sina barn. Det har evolutionen sett till. Det är den modellen vi får. Och jag har accepterat det ödet att jag aldrig kommer sluta vara orolig.
Så tack, älskade rara lilla Mamma, för att du oroar dig och engagerar dig i mina livsöden. Jag är nog tuffare än vad både du och jag tror. Och jag vet att jag kan ta mig an vad som helst. För jag har haft Dig som en av mina starkaste förebilder här i livet.
Jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar