Före & Efter

My hansome husband! :) Som kan trolla dit och trolla bort massor med år bara genom ansiktsbehåring!

Till vänster: Efter 

Till höger: Före

Han är rolig min man! :) Kan få mig att skratta hur lätt som helst. Med honom kommer jag nog aldrig ha en tråkig stund... Puss på dig älskling!

Nu kan det väl ändå bli måndag.

För nu vill jag bara att väntan ska vara över. Nu vill jag slippa all nervositet. Jag vill slippa vara orolig för att min inneboende ska vända sig i sista stund och så blir vi hemskickade för ännu mera väntan... Nu vill jag faktiskt bara få själva ingreppet överstökat så att man kan känna sig lugn igen. Så att jag kan stoltsera med att jag har övervunnit en utav mina rädslor i världen.

Igår kväll när vi gick och lade oss fick jag stora gråt-attacken. Jag är less på att vänta och vara nervös nu! Och jag borde ju känna mig mer och mer lugn ju närmare det kommer, eftersom tanken börjar rota fast sig i hjärnan nu. Men jag blir bara mer och mer rädd och nervös. Dessutom så drar tankarna mot de fasansfulla regionerna att "tänk om någonting händer!"

För även om det är väldigt ovanligt att det blir svåra komplikationer för någon av oss så är det nervösa tankar. Att bebisens andning har svårt att fungera i början. Att jag kan bli invalidiserad. Risken för det är ju ytterst liten som sagt men rädslan för att någonting ska hända mitt lilla gryn där inne är skräckinjagande! Min lilla Ninja som verkar ha ärvt både min och Andreas energi kombinerat. Det är inte många lugna stunder där inne, men inatt kunde jag sova åtminstone. Hoppas på en likadan natt igen. Och sen igen. För sen är det måndag och efter det kommer det inte finnas många nätter som man kan klassa under kategori "god natts sömn".

2 dagars väntan. 2 dagars nervositet till. 2 dagar som kommer att fyllas med tankar som kan liknas vid rena rama cirkusen. Men det kommer det förhoppningsvis bli värt. Lilla älskade unge. Fortsätt att hålla huvudet högt så ses vi på måndag. Och det är verkligen, verkligen väldigt snart!!!

Såhär är det

...att bo på landet. Fast det kombinerat med min otroliga otur som verkar vilja förfölja mig just nu resulterar i det här:



Punka på min värdelösa cykel = promenad till mataffären.

Vilket givetvis får utgången:



Att jag anländer kl.14:35 till Handlarn.

Dessutom är det närmare 30 grader varmt ute och nästan ingen syre i luften. Nä. Hemåt igen och plumsa i poolen tror jag. Och äta en isglass. Eller två.

Hej så länge! /Veronica

Första och kanske sista

...turen på sjön idag. Så skönt att bada i sjön!















Skönt att hinna få lite färg på kroppen innan man blir BarbaMamma! :)

Nu är det bara 3 dagar kvar tills vi ses!

Och jag kunde inte längta mer!!! Det ska bli SÅÅÅÅ roligt att få se vem du är där inne Liten. Mamma och pappa längtar massor!!!

Mot ännu en sömnlös natt?

Karate-kid där inne verkar inte vilja hålla sig lugn idag heller... Suck. Well, du lever och verkar må bra i alla fall. Och det är ju huvudsaken!

En annan wierd sak

Överallt står det att Liten där inne ska röra sig mindre numera. Men inatt, när jag kom hem sent (02.30 ca) och gjorde mig i ordning för att sova så var det FORTFARANDE full rulle där inne! Jag kunde inte ens sova... Jag fick gå omkring i över 30 minuter och halvsova, sen när fötterna inte orkade gå runt längre så bullade jag upp soffkuddarna och mina sovkuddar, så att jag kunde sitta upp lite bakåtlutat. Sen fick jag sitta och gunga mig till sömns. Och bebisen... Andreas kläckte förvånat ur sig: "Ska du sova sådär?" när han kom hem efter jobbet på morgontimmarna. Då vågade jag lägga mig ner. Och tack och lov började det inte röra sig där inne igen.

Om de nu ska röra sig mindre för att det finns mindre plats. Varför gör inte Liten det? Nu när man verkligen ska vila upp sig inför vad som komma skall - då kan det väl hålla sig stilla där inne...

Än en gång går vi emot normen Liten. Du och jag mot världen. Och Pappa såklart! :)

Vore så cool

På Liten i höst/vinter:

Duffeljacka från Lindex 249:- 

Problemet är bara vilken storlek man ska beställa, 62 eller 68. Definitivt ett plagg som kommer gå att ärva vidare sen, med tanke på den korta användningsperioden... Sjukt snygg är den i alla fall!

Boar

Hittade en jätterolig och fin "Mina första år"-bok på Bokia idag. Både traditionell och annorlunda! Började fylla i det jag kunde.



(Misstänker att Momo blir förtjust också)

Gick lite på rean också och kom över en liten smoking! :) Blir perfekt för första mötet med släkten, eller vad tror ni? (Förutsatt att det blir en liten Sixten förstås!)



Så söööt! :)

Nu ska jag koka mig lite kaffe och fortsätta städningen här hemma. Nu jäklar ska det boas!

Det här kommer jag sakna mindre...

All mat som tenderar att hamna på hyllan. Det kommer säkert att dyka upp andra fläckar och bli nya favoritställen för matrester att placera sig. Men just dessa ska bli skönt att slippa!

Har intagit ett annat djup

Djup


Djupare


Djupast


Inte så konstigt att man inte ser fötterna längre...


När självaste jultomten skulle bli grön av avund när han såg denna skapelse! (^_^)

Tacko, tacko, tack!

Idag har min kära ömma moder varit på besök och långlunch. Ganska nyss hemkommen från närmare 2 veckors semester, då har man en del att prata om. Speciellt efter allt som hänt och ska hända det närmaste. Med Mamma/Momo kommer även presenter (om man blir bortskämd med presenter som gravid - ja)! Men första bilden är på klädda knappar som kom med posten från min Bonus-Mamma Sari. Vad det blir av dem får vi se, pysselandan kanske faller på så småningom, men inte just nu.

En BarbaMamma till BarbaMamman att ha med på förlossningen.

En fleece-filt modellen mindre. Perfekt för Liten med andra ord! (Och grön också - den färgen jag köper mest av)

Tvättlappar.

Smidiga mjukisar som är lätta att dra på.

Body - man kan aldrig ha för många.

Pikétröja med Tummen på! *luv*

Stort, stort, jätte-mega-tack för presenterna! :) Och tack för luchen får man väl ändå säga också. Däremot så sjönk magen igår (ja, bara sådär!) så hungern gör sig påmind oftare nu än tidigare. Får väl klämma i mig lite mera mat så småningom. Först väntar en stunds vila. Om jag bara kunde begripa varför jag är så himla trött hela tiden... Järnvärdet har sett bra ut jättelänge. 

Nåväl. Sista "Klubb Strand" ikväll - någonsin - på Andreas jobb. Så jag ska bege mig dit och vara social en sista gång innan Liten kommer ut i stora vida världen. En era tar verkligen slut ikväll. Så med dunder och brak ska vi ta ett stort farväl av favoritklubbarna. 

Nu är det dags för förevigandet

Ja, nu ska jag skriva ut alla magbilder som jag tänkt att skapa ett album av. Vilken fantastisk resa magen har gjort! Och jag kan knappt förstå att man kommer vara utan den om en vecka... Kommer faktiskt sakna den. :(

För för ärlighetens skull så har jag sällan känt mig såhär vacker. Och sällan har jag brytt mig mindre om hur jag ser ut. Bara svårt att föreställa sig att man ska försöka lyckas få tillbaka kroppen som man en gång hade också. Fast med ett ärr som pryder den, och lite lös hud som alltid kommer kunna berätta att där har vuxit ett liv.

30 cm ifrån

Nu står den här bredvid. 30 cm bredvid. Spjälsängen. Sänghimmeln ska upp över den och skydd på sidorna, sen är det klart. Nu räknar vi verkligen ner, jag och Andreas. Vi längtar efter dig Liten! Mer än någonsin!!!

En vecka kvar!!!

Vecka 38

Ja, en enda liten ynka vecka kvar... Tills jag och min Andreas åker till KSS i Skövde, med en remiss i handen och plockar ut våran älskade, älskade unge! En helt bisarr känsla och tanke faktiskt. 

Idag var vi hos barnmorskan (en annan än den vi har haft under resten av graviditeten eftersom hon är på semester), och henne ska vi nog be om nästa gång vi väntar smått. Andreas verkade känna sig oerhört mer bekväm med henne än vår gamla. Så det kan skilja på bara personkemi! :) Anywho, sista besöket alltså innan det är dags. Och allt var ju som sagt heeeeelt som det skulle (förutom att huvudet, fortfarande, är upp och rumpan ner). Vad skulle det annars vara? Jag vill faktiskt passa på att skriva några rader, för både alla andras OCH min egen del, om min graviditet som jag upplevt den och vill minnas den.

Min graviditet har varit en helt magisk resa. Att man kan färdas genom så många rum av känslor genom en så kort period av sitt liv. Att man hinner tänka så många olika tankar. Men framför allt: att man hinner omprioritera så mycket i sitt liv utan förbehåll på så kort tid. Det är som att ha upplevt 10 års mognad på närmare 10 månader istället. Från att test-stickan den 1 December 2010 visade "Gravid" tills nu, exakt en vecka kvar till Beräknad Födsel har hjärnan och hjärtat genomgått otroligt mycket. 

Tack och lov har hormonerna hållt sig på behörigt avstånd och jag har kunnat känna mig både känslomässigt engagerad samtidigt som jag kunnat känna mig helt rationell. Vilket jag inte förväntade mig! Jag förväntade mig bli helt och hållet, spritt språngande galen om jag ska vara ärlig. Mina tidigare erfarenheter av ökad östrogen-halt (tonåren, p-piller) har visat sig göra mig fullkomligt vedervärdig många stunder. Så vedervärdig att jag inte ens stått ut med mig själv. Istället så visade sig en graviditet vara den bästa medicinen för mina hoppiga nerver och nervösa anlag. Istället så visade det sig att jag skulle bli mer tolerant än tidigare (vilket innebär att jag skulle tåla i princip vad som helst). Det enda jag har haft svårigheter med är tonåringar (inte alla förstås, bara den störiga typen) och folk som kör som fiskorvar/biltjuvar/synskadade i trafiken. Mest för att dessa människor har total avsaknad av andra människor i världen och anser att de kan göra som de vill. Alltså brist på hänsyn har gjort mig fruktansvärt irriterad (och flitig användare av bil-tutan).

När det har kommit till det berömda ämnet mat så är det inga dille-nojjor, kräk-objekt eller guda-skänkta jämförelser jag kan göra. Mer att kroppen verkar numera veta exakt vad den behöver. Kan däremot säga att jag har utvecklat ett större sug efter frukt och grönt, tycker numera ännu sämre om fläskkött (gillade det inte speciellt mycket innan, men i början av graviditeten smakade, och luktade, det värre än döden), och kaffe visade sig vara en ännu större gudagåva till mänskligheten - av den enkla anledningen att det botade mitt illamående som inte gav med sig förrän efter vecka 22. I övrigt kan jag inte påstå att jag har haft cravings. Mer än att om vissa maträtter kommit på tal så har inte tanken på dem släppt förrän jag ätit dem. Sen är det lugnt. Men inte måste, måste, måste ha. 

Vikten har inte gjort sig särskilt synlig heller. Även om jag har gått upp ganska exakt 15 kg på dessa veckor. Men jag har känt mig lätt som en fjäder nästan hela tiden. Jag har varit precis lika rastlös och i farten som alltid. Knäna har fått känna av det mesta, och mina fötter - som är ganska ovilliga att samarbeta annars också. Men i övrigt så har det inte stört mig att jag har blivit plufsig i ansiktet, fått mera "junk in da trunk" eller pattar som numera placerar sig frivilligt på magen. Det hör liksom till. I övrigt så har graviditeten snarare varit världens hälsokur! Mitt annars sjukt tjocka och trassliga hår, har blivit helt stört tjockt men silkeslent och glansigt. Det eventuellt kommande håravfallet jag har att invänta kommer nog att komma som en välkomnande svalka i augustihettan. Jag kanske kommer ha "normal-tjockt" hår efter amningen?

Det enda "Tummen ner" jag har haft under de här månaderna är att jag mådde illa väldigt länge. Sista gången jag "morgon-kräktes" var så sent som i vecka 18 och ihållande illamående på morgnarna hängde i sig så länge som vecka 22 ut. Vilket är nästan halvvägs... Sen såklart är mitt andra "Tummen ner" att jag inte kommer att få uppleva en vanlig förlossning. Det är det enda jag kan komma på som jag verkligen kommer minnas som negativt. Eventuellt kommer jag minnas den ständiga tröttheten i början av graviditet som fruktansvärt frustrerande. Det kvittade hur mycket man sov, man var alltid trött ändå...

Det som jag kommer minnas som "Tummen upp" är väl i princip allt annat. Men de första fladdrande känslorna i magen när bebisen gjorde sina rörelser är oförglömliga. Och första ultraljudet, som man mötte med både rädsla och glädje. Först rädslan över att inte allt skulle vara perfekt, sen glädjen av att höra att allt såg supernormalt ut och kunna glädja sig åt den lilla, lilla människan som gror där inne. Numera är glädjen stor över varenda knuff och buff, även om de kan göra lite ont. En fot eller en arm som petar ut i sidan av magen. Hick-attackerna som göra att hela magen hoppar som om den fått en elektrisk stöt. När Andreas lagt huvudet mot magen och pratat och fått en spark tillbaka på kinden. Att få se magen växa som om det vore en helt egen maskin. Att känna sig både helt och hållet sammankopplad men samtidigt så bortkopplad från din egen mage. Den sitter på dig, men blir liksom en synlig glädje för alla! Den bär på ett eget liv, som du hela tiden känner.

Det som fascinerar mig mest nu är att det kommer komma ut en människa som jag burit på och känner på mitt vis, men som samtidigt är en helt egen person som jag inte känner alls. En ny relation som jag både känner och inte känner. Jag kommer känna igen rörelserna utanför magen och minnas hur de kändes. Jag kommer äntligen få möta den lilla människan som visat sin karaktär där inne. Jag kommer få se människan jag, hittills, älskar mest av allt här i världen - Andreas, i en person som samtidigt är lik mig. Hela den resan vi snart ska påbörja ska bli sjukt spännande! Att se en addition av Andreas, mig själv och en helt egen personlighet i en enda liten människa. Som sagt: Fascinerande.

Och snart är det ögonblicket här. När min magiska resa tar slut och den nya, riktiga, resan börjar. När du kommer ligga där på bröstet och plira på mig med dina små ögon. Älskade, älskade lilla unge. Om 7 dagar är du här med oss. Och jag kommer få pussa på dig och klappa dig över håret. Kommer få känna din lilla hand som kramar min... Overkligt, nästan otänkbart men förstås en helt och hållet underbar tanke.

Sorg

Jag sänder idag alla mina tankar och all min sympati för våra norska landsvänner. Att det finns människor som är kapabla till en sådan makaber handling, i ett utav världens fredligaste länder (eller något land egentligen) är omskakande. Jag har gråtit många tårar idag, vartenda en av dem för de ungdomar och andra oskyldiga som miste sitt liv för en smal och trångsynt ideologi.

Och jag ställer samma fråga som en mamma ställde i radion idag: Hur ska man kunna förklara för barnen varför vissa människor gör så? Hur ska man kunna vara ärlig mot sina barn utan att skrämma dem? När man är lika rädd för svaret själv... Att man faktiskt inte vet varför vissa människor har sådan total avsaknad av skuld, samvete och förståelse att de kan begå sådana avskyvärda handlingar.

Av hela mitt hjärta, Norge, så skänker jag dig och Era landsmän all min kärlek och all min djupaste sorg. Låt oss bara hoppas att en så avskyvärd handling kan lägga grunden till vad vi ska lära våra kommande generationer. Och låt oss stå enade mot främlingsfientlighet och terror. All denna sorg skapat av en enda man. Vilket är det som förmodligen skrämmer mig mest...

Kliar i bebistarmen

Gled in på Babyproffsen i eftermiddags för att köpa ett FlexiBath. Hade tänkt en transparent egentligen, men de var slut. Det fanns istället en rosa eller en röd. Röd kändes lite mer unisex än rosa i alla fall. Det OCH Andreas vilda protester (lät ungefär: "det kommer inte in en rosa pryl hemma").



Så röd blev det! :) Smidig att fälla ihop för minimal förvaring.

Efter det svängde jag in mot stan och snubblade in på Lindex. Och OM jag hittade söta saker??? Dessa fick följa med hem:



Såååå söööta! *luv* Små, små sockar! (kommer behövas om det här vädret håller i sig...) katter OCH ugglor på samma plagg. Måste ju gilla det! :)

Nu sitter jag och mumsar på chili con carne. Men snart tillbaka till städningen av köket. Ciao!

Dancing Baby!

Ja, det dansas Konga där inne vill jag meddela! :) För fulla muggar. 

Nu kör vi järnet de sista dagarna i magen bebisen!!! Kör så det ryker!

Vem behöver teve? *fnissar*

Vackra ting till BarbaMamman

Eftersom min tidsera vad det gäller mode är här för att stanna över hösten också, så kan jag inte låta bli att köpa på mig kläder i den stilen som jag absolut föredrar och passar, enligt mig själv, allra bäst i. Hösten kommer att bestå av större delen 60-tals mode och med det sagt surfade jag in på H&M och gjorde en beställning! Något måste man ju kunna ha på sig i höst också. ;)

Ljuvliga, LJUVLIGA 60-tal!

Med den äkta rost-orange färgen! :)

Topen

Strumpbyxor

En urläcker hatt i ull - kommer värma fint

En cardigan som ser onekligen skön ut

Treggings, en BarbaMammas bästa vän. Endast 99:- så jag beställde dem i både konjaksbrun och gröna.

De gröna mest för att det var en sådan läcker färg! :)

Sen var det fler saker som jag bara älskade, men plånboken sa ifrån (och det praktiska fick ta i överhanden också, men jag grät nästan när jag lade ur dessa ur varukorgen):

Här brast jag nästan ut i gråt... 

Visst är den helt UNDERBAR???

Men 1499:- är mer än vad mitt samvete har råd med...

Byxorna är inte jääätte dyra ( 499:- ), men jag är inte säker på att modellen kommer att gynna min figur de närmaste månaderna. Kommer de till butik ska jag definitivt prova dem efter att Liten har kommit till världen.

För de är grymt snygga. Och hög midja gör sig oerhört bra på korta ben som mina. Dessutom loose-fit över låren och det är ju också snyggt på kycklinglåren! ;)

En annan byxa, någon hundring billigare än byxorna ovan men samma sak där: höga i midjan och jag ser större problem med att knöka ner ett par mamma-kilo-lår i dessa, treggings i all ära är ganska tajta de med, men för 99:- är det ok att jag får träna ner mig innan. Men 399:- är lite för mycket för att chansa på. Om än kanske en större morot...

Om jag råkar snubbla över 1500:- så ska jag beställa kappan pronto. Eller om någon annan vänlig själ lämnar ett paket innehållande den så skulle jag inte tacka nej heller! ;)

Finner ni det konstigt att jag beställer kläder som jag inte kommer i än? Nåväl, det må så vara... Jag kan bara inte sitta och se på hur min favorit epok när det kommer till mode går mig förbi. Jag har väntat i flera år på att allt 60- och 70-tals typiska ska dyka upp i butikerna och när de väl gör det sitter man och är på tjocken. Igen, jag skyller på Murphy. Det är hans fel alltihop! ;)

Sista pusselbiten

Ja, den sista bebis prylen som vi behöver är en badbalja till Liten. Och i brist på utrymme så är en sådan här:

FlexiBath

ett perfekt alternativ. Går att fälla ihop när den inte används och kan användas från 0-4 år. Perfekt för vår dusch och perfekt att kunna fälla ihop och förvara på en liten yta. Den är väl förmodligen skit-dyr men det får det kanske vara värt... Eftersom jag hellre har ytor här hemma att röra mig på. Speciellt i badrummet som det sedan är begränsat med utrymme på. Kollade på pricerunner och den billigaste kostade 329:- Helt ok tycker jag, och inte alls ruinerande! :)

Den där förbannade Murphy!

Hmphf! Jävla Murphy. Som i Murphys Law då alltså (ni vet, om man är i tid till tåget så är det alltid försenat och om man är försenad så rullar det ifrån en när man kommer springande på perrongen). D E N  Murphy.

Idag tog vi en välförtjänt sovmorgon jag och Andreas (fast Andreas fick inte 11 timmars sömn som jag fick, utan fick 6 timmar på sin höjd). Upp vid halv elva i alla fall och började ta tag i hemmet som försummats de senaste dagarna, när hjärnan varit på annat håll. Det första som fick min kärlek och ömma vård var de stackars rosenbuskarna som fått utstå tre riktigt ruskiga veckor och såg mer eller mindre misshandlade ut. Inte nog med att det har saknats vårdande solstrålar så har det piskat stora regndroppar var och varannan dag på dem. Det har ju både regnat droppar stora som humlor och blåst som Hin Håle själv. Så jag fick snällt beskära lite knoppar som ruttnat och luckrat i jorden lite. Efter det fick sig alla andra plantor lite frisering och blommorna inomhus fick sig lite välbehövligt vatten (vet inte varför man blir sämre på att vattna inomhus bara för att det regnar utomhus, det är som att man tänker att de får nog av att bara se på regnet genom rutan).

Passade på att tvätta upp allt i tvättkorgen, som verkar fylla sig med oanad hastighet! Förstår inte hur den kan fyllas så fort... Anar också att det kommer gå ÄNNU snabbare när man har en liten krabat till som kommer smutsa ner kläder så in i bomben.

Sen fick köket sig en halv omgång. Fram tills hyllan kommer upp på väggen är det inte så stor idé att försöka sig på någon slags organisering... Det kommer ju se likadant ut imorgon igen.

Tillbaka till Murphy och min vrede mot denne lag som råder i mitt liv denna veckan. Tänkte i mitt stilla sinne att en cykeltur efter allt stökande här hemma hade ju varit jätteskönt. Kolla in omgivningen lite inför höstens kommande barnvagnspromenader, så att risken att gå vilse är minimerad. Det har nämligen varit ganska bra väder hela dagen, sol för det mesta men det mulnade på lite nu under tidiga eftermiddagen. Däremot så har det varit uppehåll - fram tills jag skulle hoppa upp på cykeln. Det räckte med att jag bara vände mig om för att låsa dörren, när jag vände mig mot cykeln igen så landande det stora droppar överallt.

Det enda jag ville få göra idag var att ta en liten cykeltur för mig själv, men inte ens det kunde jag få... Så på rent vres ska jag lägga mig i sängen och fortsätta läsa min bok inför föräldraskapet (lite sådär "bra att veta" grejer som vi skickades med på föräldragruppen). Förhoppningsvis kanske jag lyckas slumra till lite också! :)
Som om inte 11 timmars sömn skulle räcka kan man tycka, men mamma-kroppen är lika trött som den var i början av graviditeten. Det är som om den vet att jag inte kommer få så mycket sömn om några veckor. Tvätten ska ju ändå torka.

Jefla skit...

Dagen har egentligen inte varit särskilt dramatisk. All personal har varit högst professionell och trevlig (särskilt en barnmorska på antenntal-mottagningen).

Min morgon började med en lätt frukost. Iväg till Skövde och in på antenntal-mottagningen. Vi fick börja med en CTG (hjärtljud och mätning av sammandragningar). Den tog bara en kvart.

Efter det fick vi prata med överläkaren om hur vi resonerat kring alternativen vi faktiskt har. Och rent instinktivt har jag känt att det inte känns tryggt att föda i sätesbjudning. Efter att vi konstaterat att bebisen ligger med rumpan ner på ännu ett ultraljud så planerades det in ett vändningsförsök.

In på förlossningen och i med en nål i handen (hua!) och ännu en CTG. Sen när data har registrerats så ska själva vändningsförsöket äga rum. Jag får en liten spruta med Bricanyl (vanligt i astma-medicin) som ger mindre hjärtklappningar och lite pirrande i nerverna. Detta ska slappna av min livmodermuskel. Sen försöker läkaren att föra runt barnet och det är inget varsamt ingrepp. Stackars bebis, inte konstigt att de vill ha så god registrering av hjärtslagen. Först åt ena hållet, sen åt andra. Allt tar inte mer än 3 minuter innan han konstaterar att "Nej, barnet vill/kan inte vända". Efter det får jag ligga i en hel (väldigt lång och tråkig) timme. Andreas hur som helst är en god underhållare (till Litens förtret, eftersom jag skrattade mycket).

Under tiden som CTG'n går kommer den rara barnmorskan in igen med vår tid för planerat kejsarsnitt och går igenom hela händelseförloppet. Hon lyckades faktiskt avdramatisera det väldigt bra.

Min första reaktion, när vi väl blev lämnade ensamma jag och Andreas, var gråt. Så jävla typiskt!!! Jag som alltid varit bekväm med tanken på en "vanlig" förlossning och egentligen avskytt tanken på kejsarsnitt får givetvis inte genomgå den (förmodade) coola upplevelsen med en vaginal förlossning. Istället ska jag som (fortfarande) känner mig obekväm i tanken med kejsarsnitt tvingas genomgå det. Ok, jag kanske hade fått valet att föda i sätesbjudning men såsom läkaren förklarade så är det egentligen inte en större risk att det händer något farligt, men man är helt klart under större observation och tillåts inte ligga i värkarbete eller krystfasen för länge, utan då blir det kejsarsnitt. Så då känns ett planerat kejsarsnitt helt klart bättre. Rent psykiskt.

Och det är det psykiska som jag ska fokusera på nu i 10 dagars tid. Jag får liksom så konstiga associationer i hjärnan av det här med planerat kejsarsnitt. Förutsatt att inte Liten väljer att titta ut innan, så åker jag och Andreas till sjukhuset som vilken dag som helst (ok, kanske lite mer renskrubbad än vad man annars skulle vara) och kommer hem, förhoppningsvis dagen efter om allt har gått bra, med en till Liten människa! Som att vänta på ett tåg man ska med, eller en vara man har beställt på postorder! *skrattar för mig själv* Jag ser mig själv sitta och fylla i talongen och kolla i katalogen. DEN bebisen tar jag! :) Bisarr tanke eller hur?

Nu ska jag ringa pappa. Har pratat med mamma redan. Får prata med alla andra imorgon, när jag fått smälta alla tankar ordentligt... Känns förmodligen bättre redan imorgon. Jag får tänka på den lugna, rara barnmorskan och hennes betryggande ord om hur bra allting kommer att gå, eftersom de gjort det så himla mycket.

Har dock en känsla av att mina drömmar kommer nå en helt ny nivå inatt! Säkert att jag går genom en stor matvaruaffär och shoppar bebisar eller nåt! (^^)

God natt på alla där ute och ett stort varmt tack för all omtanke som alla har sänt oss i sina tankar idag. Jag har känt dem och det värmer gott i hjärtat.

Hjärtat smälter en smula

När man hittar såhär små och söta saker! :)

Smååå, smååå sockar och små, små mössor! *luv*



Så qute! :)

Nu är vi redo för att mötas! Allt är packat och klart!