Jefla skit...

Dagen har egentligen inte varit särskilt dramatisk. All personal har varit högst professionell och trevlig (särskilt en barnmorska på antenntal-mottagningen).

Min morgon började med en lätt frukost. Iväg till Skövde och in på antenntal-mottagningen. Vi fick börja med en CTG (hjärtljud och mätning av sammandragningar). Den tog bara en kvart.

Efter det fick vi prata med överläkaren om hur vi resonerat kring alternativen vi faktiskt har. Och rent instinktivt har jag känt att det inte känns tryggt att föda i sätesbjudning. Efter att vi konstaterat att bebisen ligger med rumpan ner på ännu ett ultraljud så planerades det in ett vändningsförsök.

In på förlossningen och i med en nål i handen (hua!) och ännu en CTG. Sen när data har registrerats så ska själva vändningsförsöket äga rum. Jag får en liten spruta med Bricanyl (vanligt i astma-medicin) som ger mindre hjärtklappningar och lite pirrande i nerverna. Detta ska slappna av min livmodermuskel. Sen försöker läkaren att föra runt barnet och det är inget varsamt ingrepp. Stackars bebis, inte konstigt att de vill ha så god registrering av hjärtslagen. Först åt ena hållet, sen åt andra. Allt tar inte mer än 3 minuter innan han konstaterar att "Nej, barnet vill/kan inte vända". Efter det får jag ligga i en hel (väldigt lång och tråkig) timme. Andreas hur som helst är en god underhållare (till Litens förtret, eftersom jag skrattade mycket).

Under tiden som CTG'n går kommer den rara barnmorskan in igen med vår tid för planerat kejsarsnitt och går igenom hela händelseförloppet. Hon lyckades faktiskt avdramatisera det väldigt bra.

Min första reaktion, när vi väl blev lämnade ensamma jag och Andreas, var gråt. Så jävla typiskt!!! Jag som alltid varit bekväm med tanken på en "vanlig" förlossning och egentligen avskytt tanken på kejsarsnitt får givetvis inte genomgå den (förmodade) coola upplevelsen med en vaginal förlossning. Istället ska jag som (fortfarande) känner mig obekväm i tanken med kejsarsnitt tvingas genomgå det. Ok, jag kanske hade fått valet att föda i sätesbjudning men såsom läkaren förklarade så är det egentligen inte en större risk att det händer något farligt, men man är helt klart under större observation och tillåts inte ligga i värkarbete eller krystfasen för länge, utan då blir det kejsarsnitt. Så då känns ett planerat kejsarsnitt helt klart bättre. Rent psykiskt.

Och det är det psykiska som jag ska fokusera på nu i 10 dagars tid. Jag får liksom så konstiga associationer i hjärnan av det här med planerat kejsarsnitt. Förutsatt att inte Liten väljer att titta ut innan, så åker jag och Andreas till sjukhuset som vilken dag som helst (ok, kanske lite mer renskrubbad än vad man annars skulle vara) och kommer hem, förhoppningsvis dagen efter om allt har gått bra, med en till Liten människa! Som att vänta på ett tåg man ska med, eller en vara man har beställt på postorder! *skrattar för mig själv* Jag ser mig själv sitta och fylla i talongen och kolla i katalogen. DEN bebisen tar jag! :) Bisarr tanke eller hur?

Nu ska jag ringa pappa. Har pratat med mamma redan. Får prata med alla andra imorgon, när jag fått smälta alla tankar ordentligt... Känns förmodligen bättre redan imorgon. Jag får tänka på den lugna, rara barnmorskan och hennes betryggande ord om hur bra allting kommer att gå, eftersom de gjort det så himla mycket.

Har dock en känsla av att mina drömmar kommer nå en helt ny nivå inatt! Säkert att jag går genom en stor matvaruaffär och shoppar bebisar eller nåt! (^^)

God natt på alla där ute och ett stort varmt tack för all omtanke som alla har sänt oss i sina tankar idag. Jag har känt dem och det värmer gott i hjärtat.