En vecka kvar!!!

Vecka 38

Ja, en enda liten ynka vecka kvar... Tills jag och min Andreas åker till KSS i Skövde, med en remiss i handen och plockar ut våran älskade, älskade unge! En helt bisarr känsla och tanke faktiskt. 

Idag var vi hos barnmorskan (en annan än den vi har haft under resten av graviditeten eftersom hon är på semester), och henne ska vi nog be om nästa gång vi väntar smått. Andreas verkade känna sig oerhört mer bekväm med henne än vår gamla. Så det kan skilja på bara personkemi! :) Anywho, sista besöket alltså innan det är dags. Och allt var ju som sagt heeeeelt som det skulle (förutom att huvudet, fortfarande, är upp och rumpan ner). Vad skulle det annars vara? Jag vill faktiskt passa på att skriva några rader, för både alla andras OCH min egen del, om min graviditet som jag upplevt den och vill minnas den.

Min graviditet har varit en helt magisk resa. Att man kan färdas genom så många rum av känslor genom en så kort period av sitt liv. Att man hinner tänka så många olika tankar. Men framför allt: att man hinner omprioritera så mycket i sitt liv utan förbehåll på så kort tid. Det är som att ha upplevt 10 års mognad på närmare 10 månader istället. Från att test-stickan den 1 December 2010 visade "Gravid" tills nu, exakt en vecka kvar till Beräknad Födsel har hjärnan och hjärtat genomgått otroligt mycket. 

Tack och lov har hormonerna hållt sig på behörigt avstånd och jag har kunnat känna mig både känslomässigt engagerad samtidigt som jag kunnat känna mig helt rationell. Vilket jag inte förväntade mig! Jag förväntade mig bli helt och hållet, spritt språngande galen om jag ska vara ärlig. Mina tidigare erfarenheter av ökad östrogen-halt (tonåren, p-piller) har visat sig göra mig fullkomligt vedervärdig många stunder. Så vedervärdig att jag inte ens stått ut med mig själv. Istället så visade sig en graviditet vara den bästa medicinen för mina hoppiga nerver och nervösa anlag. Istället så visade det sig att jag skulle bli mer tolerant än tidigare (vilket innebär att jag skulle tåla i princip vad som helst). Det enda jag har haft svårigheter med är tonåringar (inte alla förstås, bara den störiga typen) och folk som kör som fiskorvar/biltjuvar/synskadade i trafiken. Mest för att dessa människor har total avsaknad av andra människor i världen och anser att de kan göra som de vill. Alltså brist på hänsyn har gjort mig fruktansvärt irriterad (och flitig användare av bil-tutan).

När det har kommit till det berömda ämnet mat så är det inga dille-nojjor, kräk-objekt eller guda-skänkta jämförelser jag kan göra. Mer att kroppen verkar numera veta exakt vad den behöver. Kan däremot säga att jag har utvecklat ett större sug efter frukt och grönt, tycker numera ännu sämre om fläskkött (gillade det inte speciellt mycket innan, men i början av graviditeten smakade, och luktade, det värre än döden), och kaffe visade sig vara en ännu större gudagåva till mänskligheten - av den enkla anledningen att det botade mitt illamående som inte gav med sig förrän efter vecka 22. I övrigt kan jag inte påstå att jag har haft cravings. Mer än att om vissa maträtter kommit på tal så har inte tanken på dem släppt förrän jag ätit dem. Sen är det lugnt. Men inte måste, måste, måste ha. 

Vikten har inte gjort sig särskilt synlig heller. Även om jag har gått upp ganska exakt 15 kg på dessa veckor. Men jag har känt mig lätt som en fjäder nästan hela tiden. Jag har varit precis lika rastlös och i farten som alltid. Knäna har fått känna av det mesta, och mina fötter - som är ganska ovilliga att samarbeta annars också. Men i övrigt så har det inte stört mig att jag har blivit plufsig i ansiktet, fått mera "junk in da trunk" eller pattar som numera placerar sig frivilligt på magen. Det hör liksom till. I övrigt så har graviditeten snarare varit världens hälsokur! Mitt annars sjukt tjocka och trassliga hår, har blivit helt stört tjockt men silkeslent och glansigt. Det eventuellt kommande håravfallet jag har att invänta kommer nog att komma som en välkomnande svalka i augustihettan. Jag kanske kommer ha "normal-tjockt" hår efter amningen?

Det enda "Tummen ner" jag har haft under de här månaderna är att jag mådde illa väldigt länge. Sista gången jag "morgon-kräktes" var så sent som i vecka 18 och ihållande illamående på morgnarna hängde i sig så länge som vecka 22 ut. Vilket är nästan halvvägs... Sen såklart är mitt andra "Tummen ner" att jag inte kommer att få uppleva en vanlig förlossning. Det är det enda jag kan komma på som jag verkligen kommer minnas som negativt. Eventuellt kommer jag minnas den ständiga tröttheten i början av graviditet som fruktansvärt frustrerande. Det kvittade hur mycket man sov, man var alltid trött ändå...

Det som jag kommer minnas som "Tummen upp" är väl i princip allt annat. Men de första fladdrande känslorna i magen när bebisen gjorde sina rörelser är oförglömliga. Och första ultraljudet, som man mötte med både rädsla och glädje. Först rädslan över att inte allt skulle vara perfekt, sen glädjen av att höra att allt såg supernormalt ut och kunna glädja sig åt den lilla, lilla människan som gror där inne. Numera är glädjen stor över varenda knuff och buff, även om de kan göra lite ont. En fot eller en arm som petar ut i sidan av magen. Hick-attackerna som göra att hela magen hoppar som om den fått en elektrisk stöt. När Andreas lagt huvudet mot magen och pratat och fått en spark tillbaka på kinden. Att få se magen växa som om det vore en helt egen maskin. Att känna sig både helt och hållet sammankopplad men samtidigt så bortkopplad från din egen mage. Den sitter på dig, men blir liksom en synlig glädje för alla! Den bär på ett eget liv, som du hela tiden känner.

Det som fascinerar mig mest nu är att det kommer komma ut en människa som jag burit på och känner på mitt vis, men som samtidigt är en helt egen person som jag inte känner alls. En ny relation som jag både känner och inte känner. Jag kommer känna igen rörelserna utanför magen och minnas hur de kändes. Jag kommer äntligen få möta den lilla människan som visat sin karaktär där inne. Jag kommer få se människan jag, hittills, älskar mest av allt här i världen - Andreas, i en person som samtidigt är lik mig. Hela den resan vi snart ska påbörja ska bli sjukt spännande! Att se en addition av Andreas, mig själv och en helt egen personlighet i en enda liten människa. Som sagt: Fascinerande.

Och snart är det ögonblicket här. När min magiska resa tar slut och den nya, riktiga, resan börjar. När du kommer ligga där på bröstet och plira på mig med dina små ögon. Älskade, älskade lilla unge. Om 7 dagar är du här med oss. Och jag kommer få pussa på dig och klappa dig över håret. Kommer få känna din lilla hand som kramar min... Overkligt, nästan otänkbart men förstås en helt och hållet underbar tanke.