Mamman fick rulla hatt!

Japp. Igår kväll var det klubb-premiär för mig för första gången sen Sixten kom. Högklackat, klänning, nylonstrumpbyxor.












Och nog blev det kalas alltid! En jättekul kväll. Värt lite skallebank idag (mer vatten nästa gång). Men det är nog lagom med ett par månaders mellanrum. Så man hinner samla sina krafter! ;D

Now THAT'S a man!

Iggy Pop. En riktig karla karl!

Studentbilden

Sixten i ett nötskal. Go och glad! ❤ Så fin bild. Fick den av Andreas när han och Sixten hade myskväll. :) Då blir man varm i hjärtat!

Perfekt studentbild, eller hur?

Den största kärleken.

Att det fanns såhär stor kärlek. Ingen kan förvarna en om hur stort det skulle kännas. Hur hjärtat riktigt värker för att man älskar så mycket! ❤ Nog för att jag älskar Andreas väldigt mycket och alltid har gjort så är det här en HEEELT annan kärlek. Ett annat sätt att älska. Det finns ingenting jag inte skulle göra för den här prinsen.

En vecka kvar.

Om en vecka går bilen neråt landet. Och OM jag längtar!!! ❤

Jag saknar Lidköpingspizza, kebabsåsen som bara är god i Lidköping. Semlorna. (Hmm.. Bara mat??)

Snart så.

Planering

Sitter och knåpar på planeringen inför Sixtens namngivningskalas. Nu är vi uppe i 47 gäster som ska bjudas. Det svåra blir att få till ett datum som passar alla. Min storasyster Susanna ska ju ha en till liten kotte i juni och vill inte resa hemifrån efter vecka 36 med tanke på att nummer två kan dyka upp redan då. Min lillasyster My gifter sig den 19:e maj. Vi kommer hem i början av maj. Vilket såhär nu i planeringstider känns aningens stressigt. Kanske skulle jag och Sixten ta och åka hem tidigare och lämna packningen med Andreas? Känns onekligen bättre så. Bara se till att få flyttat in någonstans med säng och det viktigaste så länge? Nåväl. Lutar väl åt att det blir Fyren som lokal i alla fall. Ska ringa senare och kolla vad det kostar att hyra lokalen en lördag.

Nu sitter jag mest och  väntar på att Sixten ska vakna. Han har sovit en låååång vila nu... Tror att det är växtspurt på gång. Han sover mycket numera. Och äter som en hel karl. Har fått vara försiktig med gröten och andra smakportioner nu, eftersom han har varit så känslig i magen. Har ökat på amningen igen också så att jag ammar två gånger på dagen också, plus nattamningen. Han gillar frukt i alla fall! I morse fick han smaka på vattenmelon och det var grejer det! :) Ska kanske börja med lite päronpure i gröten så kanske det går ner lättare? Lite sötma är ju bra sägs det. Päronet borde hjälpa magen att hålla sig i balans kontra alla fibrer som ska jobbas med där i också.

Tillbaka till gullungen. Kanske skulle ta och göra i ordning lite gröt till honom och prova.

Varför jag gillar 60- & 70- tal

Modet var onekligen snyggt. Feminint trots sin brist på kurviga former. A-formen och den raka modellen av plaggen passar mig ganska bra. Kommer passa ännu bättre när amningstuttarna är borta och jag har mina vanliga (hoppas jag) B-kupor igen. De här D-tittsen kan gå och dra någonstans.

Alla mina gamla plagg sitter skitfult numera. Hatar att ha stora tuttar... 

Jag tillhör den sortens människa som skulle älska att slippa ha BH på mig. Dessutom tycker jag att min kropp blir så... Så... "Bubblig" när jag har stora bröst. Tillsammans med min korta kropp och mitt smala axelparti missmatchar det liksom. Tycker jag. Ni andra får tycka vad ni vill. 

Målet för mig blir att träna ner tuttarna och armarna. Mina servitris-armmuskler ser också helt missplacerade ut på lilla mig. Tur att jag har stora rådjursögon och putläppar istället! ;) 

"Framhäv det du tycker om hos dig själv" heter det ju. 

Jaja... Jag duger i krig. Och det funkar just nu. Det ska bara bli skönt att få tillbaka mina små bröst igen. Sen att de blivit lite mer "jordnära" spelar inte så stor roll tycker jag. Ingenting inte en BH kan lösa, för jag antar att jag aldrig kommer kunna leva utan det. 

Snart dags för middag på Stella Polaris! :) 

Deklaration 2011

Då var skatten inbetald för försäljningen av gamla lägenheten. 33000 kr fattigare ska man nu börja ta tag i att försöka förstå vad som är avdragsgillt och inte. Vi totalrenoverade ju den stackars lägenheten sånär som på balkongen. Vore ju gött att få tillbaka lite pengar på skatten istället för att behöva betala menar jag!

Dessutom känns det som om det vore lite extra skönt med tanke på stundande namngivningskalas som ska hållas senare i vår. Räknade ut att vi blir 47 gäster ungefär. Om alla kommer. Och då är det endast familj och närmaste vänner. Så att kalaset ska äga rum hos mamma känns i ärlighetens namn lite trångt... Funderar på att kolla upp var det skulle kosta att hyra lokalen "Fyren" nere i Spikens fiskeläger. Så är det bara att ställa sig och baka för glatta livet. Eventuellt beställa en smörgåstårta eller två. Ska börja fila lite på inbjudningarna snart. Måste bara kolla upp vilka datum som känns bäst. Min lillasyster ska ju gifta sig i maj någon gång om jag minns rätt och jag vill ju inte att det ska krocka. Dels för att jag självklart vill gå på hennes bröllop och dels för att jag vill att de ska komma på Sixtens namngivningskalas!

Ikväll ska jag äta middag tillsammans med min pappas kusin som tydligen har stuga i Tärnaby! Världen är bra liten. Har inte träffat "Loppan" sen jag var liten så det ska bli superkul att träffas! Kanske få höra lite rövarhistorier från hans och pappas upptåg i ungdomen! ;)

Nu vaknade Sixten. Bäst att passa upp lite på gullskrutten! *luv*

Snoret VS Filipssons 1-0

Förkylningsrond 2. Denna gången fick Sixten den först oturligt nog. De senaste gångerna har jag lyckats få dem först och därmed har han fått antikroppar genom bröstmjölken. Men inte nu. Stackars liten... Man känner sig helt maktlös ju! :/

Tonårsfasoner???

Eller "tittut" i sömnen :)

Uppdate

Vi lever. Vi mår bra. Men det ska bli väldans skönt att komma hem en sväng! Saknar alla hur mycket som helst! ❤ Och snart kommer Sixtens kusin ut från magen!!! Hur spännande är inte det då? :)

Puss på er!

Upp å nicka Sockerdricka!

Jaha, hur gör jag nu då?


Om jag tar sikte mot stjärnorna...


Så når jag kanske leksakerna.


Ska bara få ordning på balansen först!

Bostad

Jag har ju kollat på den här lägenheten. Och mailat hyresvärden. Han svarade igår att jag skulle ringa idag. Jag ringde precis och det finns 3 lägenheter lediga! Kruxet är ju att jag inte kommer kunna kolla på den invändigt. Och det behöver installeras tvättmaskin. Men han erbjöd sig att göra detta. (Jag tänker då rakt inte köpa en tvättmaskin!) Dessutom var det ju lite kinkigt att vi vill börja hyra månadshyra från en månad då de kan tjäna mer pengar på lägenheterna. Fast nu när jag tänker efter så ska vi ju hyra omöblerat... Inte så många turister som hyr veckovis omöblerat kan jag tycka. Men jag fattar att de vill ha den uthyrd ASAP. De står ju och kostar dem massa pengar.

Annars verkar det faktiskt riktigt bra! Allt utom hushållsel (och värme eftersom det är el-element) ingår och för 4500kr i månaden är det ju riktigt bra. Även om det inte är så stort. Sovloftet är uppdelat i två sovsektioner. Jättebra tycker jag! Det enda jag har lite nojjor över är spiraltrappan... Säkerhetsgrindar med taggtråd och elstängsel DeLuxe för att inte Sixten ska våga gå i närheten av den! (Typ.)

Har ringt MVC idag också. Ska sätta in en kopparspiral igen. Nu när man har varit gravid en gång så kanske den sitter bättre? Kan vara värt att prova i alla fall! Jag vill inte gå på piller när jag ammar. Har redan tillräckligt med hormoner tycker jag. Börjar redan att få fullsmockat schema inför hemvistelsen. Två veckor kanske är för lite... Men nu är det bestämt. Andreas mamma ska ju med upp och åka skidor vecka 8.

Nu ska jag greja vidare här.

BadGrodan

Det är inte ofta jag önskar att jag vore döv men...

...idag är det BARA ett herrans jäkla liv på Sixten. Gnäll, gnäll, gnäll. Skrik, skrik, skrik. Ingenting är bra. Allt är tråkigt. Dessutom är jag sjuk till råga på allt. Så gissa min motivationsnivå på "Göra Sixten nöjd"-skalan. JAg gav upp efter två timmars jojjande på "Mat-blöjbyte-lära sig krypa-sova-lära sig sitta upp-kittla-busa-mat-blöjbyte-karusellen". Nu får han ligga och prata halvt missnöjt på golvet. Och han ledsnade nog på att klaga, för nu verkar han närmast nöjd. Bortsett från hickan han fick. Hoppas att det kommer en förklaring till hans veckolånga (snart två) klagan. Måtte det vara tänder eller växtspurt. Inte lika illa som "två månaders krisen" än men inte långt ifrån. Nu vill jag bara att han ska lära sig krypa och sitta så att han kan roa sig själv lite mer genom att utforska omvärlden från sina nya perspektiv. Hellre jaga och ständigt vaka än att ha en otröstligt rastlös bebis. Kan ju inte gärna ut och gå bland folk när jag är sjuk heller så stackaren blir fånge med mig i hemmet tills vidare. Han kan SNART sätta sig upp själv och krypandet går fortfarande baklänges, även om han får till det ibland men då blir han mest överraskad och upprörd. Det har varit några veckors tragglande med de nya färdigheterna och både jag och Sixten börjar tappa motivationen. Jag hoppas mest för hans skull att han sätter movesen snart. Innan jag faktiskt skaffar mig ett par hörselskydd. För skit i vattendroppar i pannan som psykisk tortyr - försök att umgås med en gnällig och skrikande bebis i några veckor. Det är tillräckligt för att göra vem som helst mer eller mindre galen. Jag lovar.

Beach 2O12 - here I come!

Kom i mina gamla Cheap Monday jeans idag! :) TJOHO!


Ett av två "smal-byxor" kommer jag alltså i nu. Går ju åt rätt håll det här! :)

Åh, älskling!

Att man kan känna såhär stor kärlek...






My lord. Vart ska det här sluta? :')

Förlossningen

Hej allesammans!
Nu ska jag äntligen berätta om vår förlossningsupplevelse.

Måndagsmorgonen den 1 Augusti 2011 åkte vi till KSS i Skövde för att få ut vår prins. Super-mega nervös gjordes jag i ordning för operation - snygga sjukhus-strumpor (ribbstickade tubformade knästrumpor) slapp "morgonrock"-skjorta och hårnät alá mattant. Sen fick jag en nål i högerhanden och en nål i vänsterarmen och en kateter (!!!). Efter det var det alltså dags. Jag gick med nervösa steg in i operationssalen (med en barnmorska som höll mitt dropp och en som höll min påse med urin. Där blev jag kopplad till det ena och det andra, massa mätintrument och ännu mera dropp. Sen var det dags för den där ryggbedövningen. Jag fick sitta upp och samtidigt som jag fick sprutan i ryggen (mår illa av att bara tänka på det) så fick jag tydligen morfin också... När sprutan var lagd var det brotom att få ner mig på rygg igen. De duttade med kalla tussar och nöp i skinnet för att kolla om jag kände smärta. När känseln för smärta och kyla i kroppen från bröstet och neråt spändes det upp ett skynke framför mig och Andreas. Och VAD jag är glad över att jag inte såg eller kände något! För jag kan säga att det är inga milda tag som tas. Narkosläkaren satt bredvid mig hela tiden och hon lät så imponerad över att jag var så lugn. För ärlighetens skull var jag också oerhört imponerad över mitt lugn (fram tills Andreas efteråt påminde mig om att jag fått morfin). Det VAR en bisarr och lustig känsla att ligga där, med alla dessa människor runt omkring mig, ett skynke framför mig och fler personer bakom mig och känna mig så lugn. Det stod dessutom en sköterska utanför i ett rum bakom ett glas för att ta tiden på födseln. Där stod också överläkaren Leyon (som gjorde vändningsförsöket) och vinkade. Glatt vinkade jag tillbaka. Det drogs och drogs i magen, men jag kände ingen smärta eller obehag. Jag var mer road över att hela scenariot att jag, bara någon minut innan Sixten kom ut, chockat kom på att snart kommer mitt barn! Och när jag hörde de första hostningarna och fräsningarna kände jag mig ivrig och nervös - skulle han skrika högt och hälsosamt eller skulle han försvinna ifrån mig i all hast?

Sen kom det. Skriket. Det var högt och intensivt. Sen kom det mera hostningar och mer fräs. Sen kom mer skrik. Han blev undersökt lite snabbt och sen lades han på mitt bröst. Han såg ut som jag hade föreställt mig. Väldigt lik Andreas. Och han såg ut som en Sixten, vilken vansinnig tur eller hur? Han hade massvis (och då menar jag MASSVIS) med fosterfett på sig. Han var helt vit stackarn... Och där låg han och nös, fräste, hostade och skrek under en varm, varm filt. Barnmorskan provade att lägga honom till bröstet och han tog det direkt. Och helt perfekt, som om han aldrig gjort annat. När jag blivit ihop sydd fick Sixten gå till Andreas så länge. Jag blev överflyttad till min egen säng och vi rullade tillbaka till rummet vi blivit tilldelade på förlossningen. Där skulle vi invänta vägning och mätning av Sixten och min bedövning skulle släppa så att vi kunde ta en fika.

När det var dags för vägning och mätning tog de också tempen igen (det gjordes precis när han kommit ut) och då konstaterade barnmorskan att han var nerkyld (förmodligen av allt fosterfett, eftersom det alstrade kylan från operationssalen) och han fick flytta över till en säng med värmedyna och massor med varma filtar och varma mössor byttes frekvent ut under så många som 6 långa timmar innan vi fick komma upp på BB. Andreas hann bli både rastlös och otålig. Han hade ju i alla fall ett par fungerande ben och kunde gå ut och ringa samtal och vista sig i solen. Själv låg jag och och sov nästan hela tiden.

När vi äntligen fick komma upp till BB-avdelningen fick det bli ett gemensamt rum. Den andra kvinnan låg vid fönstret och hade varit där i några dagar redan. Hon fick däremot permis under natten för att få åka hem till sina två andra barn så jag hade rummet för mig själv större delen av natten. Jag däremot fick ligga och stirra in i ett skötbord. Dessutom hade jag ingen klocka (skulle få nytt batteri tydligen). Fast med ingenting att göra förutom sova och läsa mina tio tidningar jag tog med mig blev jag snabbt rastlös. Jag fick inte ens ha telefonen på flygplansläge för att spela spel. Jag var ju fortfarande nyopererad och bedövad i benen så promenader i korridoren var ju helt uteslutet. De glömde ge mig kvällsfika (pärmen med info låg lägligt långt ner i ett fack på nattduksbordet) så när första barnmorskan på morgonen kom in så var jag hur hungrig som helst! Snabbt som en vessla kom hon med ett gäng mariekex, ett päron och en kanna med saft. Så att jag skulle stå mig till frukosten. Sen glömde de också ge mig lunch, vilket tydligen männen ska springa och hämta (snäste en fruktansvärt oproffessionell sköterska till honom). Det var ju bara det att Andreas inte kom förrän lunchen varit serverad i en halvtimme. Vi gjorde allt i vår makt för att jag skulle få komma hem. Jag ville inte spendera en minut till på BB! Skulle jag ändå ligga och vila, utan klocka och utan någonting att roa mig med kunde jag lika gärna göra det hemma. Fördelen var att jag skulle få kolla på teve, få mat när jag var hungrig och kunna ringa mina nära och kära. Som tur var såg allt normalt och bra ut för både mig och Sixten så vi fick åka hem!

På vägen till bilen mötte vi kirurgen som utfört ingreppet och hon var väldigt imponerad över att jag redan var pigg och uppe på benen (det är så roligt att man fortfarande får förvåna människor)! Hon visste ju inte att jag hade varit hemma redan på förmiddagen om jag bara hade fått träffa alla jag skulle träffa inom en mer snäv tidsram.

Så summeringen av förlossningen med planerat kejsarsnitt var att jag numera inte är särskilt rädd för det där med operationer och så. Jag menar, man ska nog ha väldig otur om någonting går fel, speciellt när det är planerat kejsarsnitt. De är verkligen proffs. Min upplevelse av förlossningsavdelningen med personal är jättebra, min upplevelse av BB-avdelnigen däremot är mindre bra. Jag kände mig bortglömd. Minst för min skull men mest för Sixtens skull. Jag hatade att känna mig beroende av att andra skulle komma och ta hand om mitt barn. Speciellt när jag fick känslan av att man "bara var i vägen". Om vi ska ha mer barn ska vi nog försöka få till det så att man föder under den tid som barnafödande är minst vanligt. För sommarbarn är likamed MYCKET folk på BB!!

Och om det blir ett till barn så hoppas jag att jag får uppleva en vaginal förlossning. För det har malt och malt i mitt huvud i flera månader efteråt hur bisarr upplevelse det faktiskt var att "åka och plocka ut sin bebis" lite som en postorderbebis... Hur riskerna med kejsarsnitt faktiskt är ganska mycket större än vaginal förlossning och om hur rädd jag var för att jag skulle avvisa mitt barn, eftersom man inte får se dem komma ut (eller känna det komma ut för den delen)! En av livets största upplevelser man kan få som kvinna är att genomgå en vaginal förlossning. En av livets stora ting som förbinder kvinnor i ett tyst samförstånd. Även om själva mammarollen också förbinder oss mödrar. Och jag är säker på att alla fäder har något slags samförstånd i sina papparoller men det får stå för dem...

Det var min berättelse om hur Sixten kom till världen. Vår älskade, älskade lilla unge!!!

Sixten ca 4 timmar gammal. *luv*

Största plågan med att bo i en resväska...

Att man inte kan ha husdjur. Kolla in en av Syrrans senaste avel-resultat:







Slush Puppy 12 veckor. HUR söt är han inte?!? Så typiskt när det väl finns en snö-marbel på bengalmarknaden så har man inte ett hem att ta hem den till... Typiskt! Påminner väldigt mycket om Syrrans Qingis på alla sätt och vis förutom färgen. Och Qing Qong Megalång är världens mysfarbror! ❤ Dubbeltypiskt!

Mission possible.

Den forna barbamamma-kroppen börjar så smått att bli ett minne blott. Bara "dallret" som ska bort.



Kom i ett par av mina gamla byxor idag så det är stort plus och stjärna i kanten på det! :) Är VÄLDIGT nyfiken på vad vågen säger just nu. Väldigt nyfiken.

03:34

God morgon...???

Drop it like it's hot

Gick till gymmet idag igen [stolt]! Körde uppvärmning på crosstrainern (som inte har kvar de rörliga armarna), bröst, armar (biceps och triceps), skulderblad, situps och fler magövningar 40 reps på varje [jätte-stolt]! Så nu är jag igång!!! Nu kör vi! Undrar hur mycket vågen säger numera? Får vänta tills jag kommer hem, eftersom ingen här uppe äger en våg. Dags att fotsätta njuta av min dag - som faktiskt varit förvånansvärt bra. 

Stor kille nu

Angående Kommentar-storleken

Texten på kommentarerna är pyttesmå, jag vet. Men jag kan inte ändra storleken på dem! Jag har försökt med alla medel tillåtna och det händer nada... Så fram med lupp och förstoringsglas! Så ska jag kontakta admin för blogger.com och be dem ta en titt, för så himlarns smått har det väl ändå aldrig varit?

Livet lite som vanligt

Skidor och kvällsmys i Loungebaren efter. Livet kändes nästan lite som vanligt igen.

Framtiden

Jag har ju länge haft tankar på att bli sommelier. Problemet har hittills varit att utbildningarna kostar hutlöst mycket. Nu har jag som ovan står hittat en som är gratis. Nya problemet är att den är i Stockholm. Never the less tänker jag söka den. Man vet aldrig vad den kan leda till. Oerhört mycket mer valmöjligheter än jag har nu i alla fall. Sen vet vi ju inte än vart vi kommer hamna efter sommaren. Framtiden ser ju lite otydlig ut nu om vi säger så...

Just nu sitter jag och tänker på vad jag ska skriva i mitt personliga brev. Och hur jag ska få tag i mina slutbetyg från gymnasiet.Får kolla in på studera.nu

Aja, Sixten vilar just nu så jag får passa på medan han sover!

Hemlängtan

Jag har aldrig känt mig så missplacerad i hela mitt liv...

Jag längtar hem. Till min familj och mina vänner. Mitt liv. Helt frankt så finns det i n g e n t i n g jag kan göra förutom promenader och sitta på hotellrummen och kolla på serier. Emellanåt leker jag och Sixten på golvet och sådär. Men det är ingen annan med barn här uppe. Ingen som är på samma nivå. Visst, skönt att inte BARA prata barn och barn-relaterade saker men det blir snabbt tråkigt att prata om fester, supande och vem som gjorde vad med vem på senaste efterfesten. Jag växte ur säsongslivet för tre år sen och att vara tillbaka här får mig att förstå varför jag ledsnade. Samma saker händer, fast med olika människor. Historien upprepar sig själv. Det är som att jag har rest tillbaka i tiden. Eller som om den stått still...

Jag är redan trött på det här. Jag vet ju vartåt det barkar. Och helt ärligt vill jag faktiskt inte vara kvar här när det verkligen har dragit igång. För vad ska jag göra när serierna har tagit slut och februari-snön kommer (mellan 1 och 2 meter dumpar det då)? Åka skidor? Ja, på morgonen och förmiddagen får man komprimera åktiden till. För sen ska Andreas jobba.

Det är inte det att jag missunnar honom att jobba eller att vara här. Jag vill bara ha ett fungerande socialt liv. Lite svårt när det inte finns någon att vara social med. För jag är inte intresserad av vem som gjorde vad på senaste efterfesten. Jag är bara inte det...

Det var det FRÄCKASTE!!!

Före detta  "En BarbaMamma" heter nu alltså "Familjen Filipsson - en annorlunda Svensson".
Ja, så kan det gå. Är ju ingen "BarbaMamma" längre (eller på god väg att inte ha formen av en i alla fall). Hoppas alla har hittat tillbaka! Blev lite hastigt och lustigt bytt... Trodde den skulle skicka vidare till nya sidan men icket!!!!

Aja, spread the word...

Nattskräck.

Sixten hade för några nätter sen nattskräck. Eller det är i alla fall vad jag tror att det var. Hittar ingen annan rimlig förklaring. Riktigt, riktigt obehagligt är det som förälder kan jag meddela! Att vakna upp till att ens bebis skriker panikslaget och är okontaktbart. Han skrek som om han skrek för sitt liv. Utomkroppslig smärta för ett stackars ömt modershjärta...

 

Mammas älskade unge

Om du vill läsa mer om nattskräck kan du klicka här och här.

Som tur är har vi nu haft två nätter utan samma uppvaknande. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara fritt från nattskräcken i fortsättningen också. Skönt att veta att man gjorde allt i sin makt för att underlätta. Vanka av och an med honom i famnen och prata lugnande. Mycket pussar och kramar. Vad mer kan man göra liksom? Instinktivt gör man ju så!

Nu ska jag försöka mig på något produktivt. Vad nu det kan vara på ett hotellrum på en skidort... Tristess är ett milt uttalande. Känner mig som en labbråtta. Längtar hem till Lisch. Längtar efter väldigt mycket efter väldigt många personer och saker jag inte kan ha i närheten av mig just nu. Och så börjar jag bli riktigt nyfiken på vad det är för liten filur som ska komma till världen om några veckor!!! Min bror och hans fina tjej Johanna ska snart bli föräldrar! Och det ska bli så roligt att få träffa den lilla gullungen som ligger och guppar där inne nu! :)

Just det... Medan jag ändå har er på "tråden", vad tror ni om det här som sommarboende? Jag vet att trappen är lite äcklig men annars verkar det helt ok väl? Lite litet, men marknaden består knappast av några dugliga 3:or där ute som är billiga... Dessutom är det kanske roligare att bo på ön under sommartid. Speciellt om Andreas ska jobba där ute. Nåväl. Produktivitet var det ja!

Ready? Set. Go!

Ja, med en annalkande krypning på ingång så ska jag försöka att ladda mina batterier. Det kanske inte syns på bilden, men mina få timmars räknade sömntimmar blev totalt 4 timmar. Och då är 2 av dem på morgonen för att Andreas gick upp med Sixten. Sixten dränerar mig på mat och Andreas snarkar så att fönstren skakar (ok, inte riktigt men nästan!). Snart blir det garanterat inte en lugn stund. Så nu ska det börja tragglas med att försöka få honom att sova i egen säng. Mest för min skull. Så att ingen av oss väcks av den andra. Frågan är om det hjälper unge herr Filipsson mot natthungern? Jag ställer mig tveksam. Nåväl, hoppas kan man ju alltid. Hoppet sägs vara det sista som lämnar kroppen. Mot badrummet för lite grooming inför min "skönhets-sömn" (numera tillfälligt omdöpt till "livsuppehållande-sömn").

Is it a bird? Is it a plane?

No, it's Sixten on the move!



Startposition.


Och iväg!


Som tur var landade han på den mjuka barbapappan. (*pjehf!*)

Innan helgen är slut har han nog fått kläm på det! ;)

Då blir det verkligen ingen ro... :)

Vi tar allt på en gång vettja!

Snart sitter han helt själv också.


Han sätter sig inte upp själv.


Men väl där sitter han ganska stadigt!


Han kan räta upp sig åtminstone. Men det är klart. Han lär ju sig att krypa också. Så det tar ju lite tid. Det gör det ju när man ska göra allt på en gång.

Undrar vart han fått de generna ifrån?? ;)

Our new and finall stay

Nu. Äntligen.

Är vi inkvarterade på vårat (våra) rum. Och här ska vi nu bo tills i maj om allt vill sig väl.



Hall nr 1



Med ingång mot sovrummet.



Och anslutning till badrum nr 1



Sovrummet.









Och rum nr 2 har vi som vardagsrum. Och extra rum när Andreas jobbar sent.






Hall nr 2 för sena ankomster.



Badrum nr 2

Lyxigt va?? :)



Sixten provar golvet.



Funkar fint!



Heltäckningsmatta rockar fett tycker han.