Det är inte ofta jag önskar att jag vore döv men...

...idag är det BARA ett herrans jäkla liv på Sixten. Gnäll, gnäll, gnäll. Skrik, skrik, skrik. Ingenting är bra. Allt är tråkigt. Dessutom är jag sjuk till råga på allt. Så gissa min motivationsnivå på "Göra Sixten nöjd"-skalan. JAg gav upp efter två timmars jojjande på "Mat-blöjbyte-lära sig krypa-sova-lära sig sitta upp-kittla-busa-mat-blöjbyte-karusellen". Nu får han ligga och prata halvt missnöjt på golvet. Och han ledsnade nog på att klaga, för nu verkar han närmast nöjd. Bortsett från hickan han fick. Hoppas att det kommer en förklaring till hans veckolånga (snart två) klagan. Måtte det vara tänder eller växtspurt. Inte lika illa som "två månaders krisen" än men inte långt ifrån. Nu vill jag bara att han ska lära sig krypa och sitta så att han kan roa sig själv lite mer genom att utforska omvärlden från sina nya perspektiv. Hellre jaga och ständigt vaka än att ha en otröstligt rastlös bebis. Kan ju inte gärna ut och gå bland folk när jag är sjuk heller så stackaren blir fånge med mig i hemmet tills vidare. Han kan SNART sätta sig upp själv och krypandet går fortfarande baklänges, även om han får till det ibland men då blir han mest överraskad och upprörd. Det har varit några veckors tragglande med de nya färdigheterna och både jag och Sixten börjar tappa motivationen. Jag hoppas mest för hans skull att han sätter movesen snart. Innan jag faktiskt skaffar mig ett par hörselskydd. För skit i vattendroppar i pannan som psykisk tortyr - försök att umgås med en gnällig och skrikande bebis i några veckor. Det är tillräckligt för att göra vem som helst mer eller mindre galen. Jag lovar.