Nattskräck.

Sixten hade för några nätter sen nattskräck. Eller det är i alla fall vad jag tror att det var. Hittar ingen annan rimlig förklaring. Riktigt, riktigt obehagligt är det som förälder kan jag meddela! Att vakna upp till att ens bebis skriker panikslaget och är okontaktbart. Han skrek som om han skrek för sitt liv. Utomkroppslig smärta för ett stackars ömt modershjärta...

 

Mammas älskade unge

Om du vill läsa mer om nattskräck kan du klicka här och här.

Som tur är har vi nu haft två nätter utan samma uppvaknande. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara fritt från nattskräcken i fortsättningen också. Skönt att veta att man gjorde allt i sin makt för att underlätta. Vanka av och an med honom i famnen och prata lugnande. Mycket pussar och kramar. Vad mer kan man göra liksom? Instinktivt gör man ju så!

Nu ska jag försöka mig på något produktivt. Vad nu det kan vara på ett hotellrum på en skidort... Tristess är ett milt uttalande. Känner mig som en labbråtta. Längtar hem till Lisch. Längtar efter väldigt mycket efter väldigt många personer och saker jag inte kan ha i närheten av mig just nu. Och så börjar jag bli riktigt nyfiken på vad det är för liten filur som ska komma till världen om några veckor!!! Min bror och hans fina tjej Johanna ska snart bli föräldrar! Och det ska bli så roligt att få träffa den lilla gullungen som ligger och guppar där inne nu! :)

Just det... Medan jag ändå har er på "tråden", vad tror ni om det här som sommarboende? Jag vet att trappen är lite äcklig men annars verkar det helt ok väl? Lite litet, men marknaden består knappast av några dugliga 3:or där ute som är billiga... Dessutom är det kanske roligare att bo på ön under sommartid. Speciellt om Andreas ska jobba där ute. Nåväl. Produktivitet var det ja!