Jag har aldrig känt mig så missplacerad i hela mitt liv...
Jag längtar hem. Till min familj och mina vänner. Mitt liv. Helt frankt så finns det i n g e n t i n g jag kan göra förutom promenader och sitta på hotellrummen och kolla på serier. Emellanåt leker jag och Sixten på golvet och sådär. Men det är ingen annan med barn här uppe. Ingen som är på samma nivå. Visst, skönt att inte BARA prata barn och barn-relaterade saker men det blir snabbt tråkigt att prata om fester, supande och vem som gjorde vad med vem på senaste efterfesten. Jag växte ur säsongslivet för tre år sen och att vara tillbaka här får mig att förstå varför jag ledsnade. Samma saker händer, fast med olika människor. Historien upprepar sig själv. Det är som att jag har rest tillbaka i tiden. Eller som om den stått still...
Jag är redan trött på det här. Jag vet ju vartåt det barkar. Och helt ärligt vill jag faktiskt inte vara kvar här när det verkligen har dragit igång. För vad ska jag göra när serierna har tagit slut och februari-snön kommer (mellan 1 och 2 meter dumpar det då)? Åka skidor? Ja, på morgonen och förmiddagen får man komprimera åktiden till. För sen ska Andreas jobba.
Det är inte det att jag missunnar honom att jobba eller att vara här. Jag vill bara ha ett fungerande socialt liv. Lite svårt när det inte finns någon att vara social med. För jag är inte intresserad av vem som gjorde vad på senaste efterfesten. Jag är bara inte det...
Förstår dig precis. Det är en tillräckligt stor omställning att gå hemma och inte ha det sociala arbetslivet.
SvaraRaderaMåste du och Sixten vara kvar där hela säsongen? Kanske kan ni bo hos mamma ett tag? Förstår dock om du vill vara med Andreas nu när ni är en familj. Svårt det där ... Jag vill inte säga orden egentligen ... Men det kanske bara att bita ihop och räkna dagarna tills det är över? Och sen göra klart och tydligt för Andreas att du behöver vara nära din familj.
Frågar du mig har du gjort nog med uppoffringar. Allt har sin tid. Och snart är det nog din tur att få bestämma var och hur ni ska bo.
Stor kram älskade Llllstrumpa <3
Och kom ihåg, bara ring om du behöver prata. Kyss!
Du får vara så länge du vill hemma stanna tills Andreas kommer hem vetja!
SvaraRaderaHm, mja... Jag vill ju inte vara ifrån honom heller. Allt är väldigt kluvet. Just nu önskar jag bara att han kunde vara såhär lycklig hemma. Jag får väl bita ihop ett tag till. Om några veckor är jag ju hemma igen! :)
Radera