Nu ska jag äntligen berätta om vår förlossningsupplevelse.
Måndagsmorgonen den 1 Augusti 2011 åkte vi till KSS i Skövde för att få ut vår prins. Super-mega nervös gjordes jag i ordning för operation - snygga sjukhus-strumpor (ribbstickade tubformade knästrumpor) slapp "morgonrock"-skjorta och hårnät alá mattant. Sen fick jag en nål i högerhanden och en nål i vänsterarmen och en kateter (!!!). Efter det var det alltså dags. Jag gick med nervösa steg in i operationssalen (med en barnmorska som höll mitt dropp och en som höll min påse med urin. Där blev jag kopplad till det ena och det andra, massa mätintrument och ännu mera dropp. Sen var det dags för den där ryggbedövningen. Jag fick sitta upp och samtidigt som jag fick sprutan i ryggen (mår illa av att bara tänka på det) så fick jag tydligen morfin också... När sprutan var lagd var det brotom att få ner mig på rygg igen. De duttade med kalla tussar och nöp i skinnet för att kolla om jag kände smärta. När känseln för smärta och kyla i kroppen från bröstet och neråt spändes det upp ett skynke framför mig och Andreas. Och VAD jag är glad över att jag inte såg eller kände något! För jag kan säga att det är inga milda tag som tas. Narkosläkaren satt bredvid mig hela tiden och hon lät så imponerad över att jag var så lugn. För ärlighetens skull var jag också oerhört imponerad över mitt lugn (fram tills Andreas efteråt påminde mig om att jag fått morfin). Det VAR en bisarr och lustig känsla att ligga där, med alla dessa människor runt omkring mig, ett skynke framför mig och fler personer bakom mig och känna mig så lugn. Det stod dessutom en sköterska utanför i ett rum bakom ett glas för att ta tiden på födseln. Där stod också överläkaren Leyon (som gjorde vändningsförsöket) och vinkade. Glatt vinkade jag tillbaka. Det drogs och drogs i magen, men jag kände ingen smärta eller obehag. Jag var mer road över att hela scenariot att jag, bara någon minut innan Sixten kom ut, chockat kom på att snart kommer mitt barn! Och när jag hörde de första hostningarna och fräsningarna kände jag mig ivrig och nervös - skulle han skrika högt och hälsosamt eller skulle han försvinna ifrån mig i all hast?
Sen kom det. Skriket. Det var högt och intensivt. Sen kom det mera hostningar och mer fräs. Sen kom mer skrik. Han blev undersökt lite snabbt och sen lades han på mitt bröst. Han såg ut som jag hade föreställt mig. Väldigt lik Andreas. Och han såg ut som en Sixten, vilken vansinnig tur eller hur? Han hade massvis (och då menar jag MASSVIS) med fosterfett på sig. Han var helt vit stackarn... Och där låg han och nös, fräste, hostade och skrek under en varm, varm filt. Barnmorskan provade att lägga honom till bröstet och han tog det direkt. Och helt perfekt, som om han aldrig gjort annat. När jag blivit ihop sydd fick Sixten gå till Andreas så länge. Jag blev överflyttad till min egen säng och vi rullade tillbaka till rummet vi blivit tilldelade på förlossningen. Där skulle vi invänta vägning och mätning av Sixten och min bedövning skulle släppa så att vi kunde ta en fika.
När det var dags för vägning och mätning tog de också tempen igen (det gjordes precis när han kommit ut) och då konstaterade barnmorskan att han var nerkyld (förmodligen av allt fosterfett, eftersom det alstrade kylan från operationssalen) och han fick flytta över till en säng med värmedyna och massor med varma filtar och varma mössor byttes frekvent ut under så många som 6 långa timmar innan vi fick komma upp på BB. Andreas hann bli både rastlös och otålig. Han hade ju i alla fall ett par fungerande ben och kunde gå ut och ringa samtal och vista sig i solen. Själv låg jag och och sov nästan hela tiden.
När vi äntligen fick komma upp till BB-avdelningen fick det bli ett gemensamt rum. Den andra kvinnan låg vid fönstret och hade varit där i några dagar redan. Hon fick däremot permis under natten för att få åka hem till sina två andra barn så jag hade rummet för mig själv större delen av natten. Jag däremot fick ligga och stirra in i ett skötbord. Dessutom hade jag ingen klocka (skulle få nytt batteri tydligen). Fast med ingenting att göra förutom sova och läsa mina tio tidningar jag tog med mig blev jag snabbt rastlös. Jag fick inte ens ha telefonen på flygplansläge för att spela spel. Jag var ju fortfarande nyopererad och bedövad i benen så promenader i korridoren var ju helt uteslutet. De glömde ge mig kvällsfika (pärmen med info låg lägligt långt ner i ett fack på nattduksbordet) så när första barnmorskan på morgonen kom in så var jag hur hungrig som helst! Snabbt som en vessla kom hon med ett gäng mariekex, ett päron och en kanna med saft. Så att jag skulle stå mig till frukosten. Sen glömde de också ge mig lunch, vilket tydligen männen ska springa och hämta (snäste en fruktansvärt oproffessionell sköterska till honom). Det var ju bara det att Andreas inte kom förrän lunchen varit serverad i en halvtimme. Vi gjorde allt i vår makt för att jag skulle få komma hem. Jag ville inte spendera en minut till på BB! Skulle jag ändå ligga och vila, utan klocka och utan någonting att roa mig med kunde jag lika gärna göra det hemma. Fördelen var att jag skulle få kolla på teve, få mat när jag var hungrig och kunna ringa mina nära och kära. Som tur var såg allt normalt och bra ut för både mig och Sixten så vi fick åka hem!
På vägen till bilen mötte vi kirurgen som utfört ingreppet och hon var väldigt imponerad över att jag redan var pigg och uppe på benen (det är så roligt att man fortfarande får förvåna människor)! Hon visste ju inte att jag hade varit hemma redan på förmiddagen om jag bara hade fått träffa alla jag skulle träffa inom en mer snäv tidsram.
Så summeringen av förlossningen med planerat kejsarsnitt var att jag numera inte är särskilt rädd för det där med operationer och så. Jag menar, man ska nog ha väldig otur om någonting går fel, speciellt när det är planerat kejsarsnitt. De är verkligen proffs. Min upplevelse av förlossningsavdelningen med personal är jättebra, min upplevelse av BB-avdelnigen däremot är mindre bra. Jag kände mig bortglömd. Minst för min skull men mest för Sixtens skull. Jag hatade att känna mig beroende av att andra skulle komma och ta hand om mitt barn. Speciellt när jag fick känslan av att man "bara var i vägen". Om vi ska ha mer barn ska vi nog försöka få till det så att man föder under den tid som barnafödande är minst vanligt. För sommarbarn är likamed MYCKET folk på BB!!
Och om det blir ett till barn så hoppas jag att jag får uppleva en vaginal förlossning. För det har malt och malt i mitt huvud i flera månader efteråt hur bisarr upplevelse det faktiskt var att "åka och plocka ut sin bebis" lite som en postorderbebis... Hur riskerna med kejsarsnitt faktiskt är ganska mycket större än vaginal förlossning och om hur rädd jag var för att jag skulle avvisa mitt barn, eftersom man inte får se dem komma ut (eller känna det komma ut för den delen)! En av livets största upplevelser man kan få som kvinna är att genomgå en vaginal förlossning. En av livets stora ting som förbinder kvinnor i ett tyst samförstånd. Även om själva mammarollen också förbinder oss mödrar. Och jag är säker på att alla fäder har något slags samförstånd i sina papparoller men det får stå för dem...
Det var min berättelse om hur Sixten kom till världen. Vår älskade, älskade lilla unge!!!
Sixten ca 4 timmar gammal. *luv*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar