Igår fick jag reda på att en av mina gymnasiekamrater fått en son som gått dem förlorade efter 3 dagar. Jag vet inga omständigheter eller så men det gör mig så djupt ledsen ända in i mitt modershjärta. Att få uppleva den totala lyckan att ens älskade barn äntligen har kommit och sedan barskt bli ifråntagen den lyckan lika snabbt är förkrossande. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan och djupa sorgen som det skulle frambringa. Jag vågar inte ens föreställa mig...
Jag kan inte göra mer än att sända alla mina stärkande tankar och känslor till dem. Och jag ber för att de ska hålla sig starka och ta hand om varandra.
Det är det här jag menar när jag säger att förlossningen inte skrämmer mig. Ingenting kan förbereda mig på smärtan med att föda barn men fysisk smärta bekommer mig inte. Det är när det otänkbara händer som skrämmer mig. Att förlora det liv du har burit säkert på i 40 veckor när ni väl fått ses. Att få lyckan och bli ifråntagen den lika snabbt som den kom. DET skämmer mig. Att förlora någon man älskar så djupt. Att bli lämnad kvar med en outgrundlig sorg. Det gör mig livrädd.
Jag har er i mina tankar. Jag önskar att ni hittar någon tröstande tanke snart, som gör sorgen lättare att bära med sig. Av hela mitt hjärta har ni min sympati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar