Vad man känner sig hjälplös när älskade LillPrinsen skriker (av vad jag starkt misstänker är magknip)! Min stackars lille pöjk... Och värre är ju att man inte kan göra mer än att gå omkring och vyssa, klappa, pussa och prata lugnande. I hopp om att han i alla fall ska känna sig trygg och älskad och sedd. Tröst-ammar lite också. För att få igång tarmarna. Får väl se om jag får sova med en bebis på magen hela natten eller om han lyckas somna i sin egen lilla bädd i vår säng.
Älskade unge. Vad vi inte skulle göra för din skull... Det finns ingenting. Absolut ingenting vi inte skulle göra för dig. Våran lilla skatt!
Hej så länge! /Veronica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar