Att leva någon annans liv

Det är så det känns i alla fall. Som om jag lever någon annans liv. Och det känns förjävligt ärligt talat. Jag hade sömnsvårigheter innan men detta är löjligt. Allt jag känner är oro.

Oron över hur livet skulle bli om något hände dem. Jag VET. Sjukt katastroftänkande men jag kan inte rå för det.

Allt mina tankar handlar om är när jag får krama om min underbara fina unge igen och drunkna i hans skratt och kärlek.

Jag kommer aldrig glömma dessa fasansfulla ensamma dagarna. De värsta i mitt liv hittills.