Den ärtstora blåsan.

Hur man kan känna sig kissnödig trots att man klämt fram de allra sista dropparna i blåsan är för mig en gåta. A l l t trycker på neråt nu...

Kolhydrat-laddar och vilar mycket nu. Förvärkar och sammandragningar börjar synkronisera sig och komma allt mer regelbundet. Än så länge känns det som en mildare mensvärk. Inte så särskilt dramatiskt. Men ilningarna i "apparaturen" så att säga känns lite speciellt måste jag medge. Lite som att man försöker hålla en isbit inne, som en geisha-kula.

Och tänk, vi kanske till och med har hittat ett namn att enas om! Eller, jag skickade typ 10 namnförslag till Andreas och ETT av dem "känns ok".

Lowe.

Så vi får väl se om det känns rätt när lillen väl är ute. Nu är vi inte helt utan ett namn åtminstone.

Med det säger jag godnatt.