Uppmaning och självinsikt.

Jag kom fram till någon slags självinsikt i veckan som plågat mig ganska länge nu. Kraven från samhället. Kraven om vad man ska kunna hantera. Kraven som står en upp i halsen. Hur man ska vara som mamma. Hur man ska ha det hemma. Hur familjekonstellationen ska se ut. Hur du ska vara på jobbet. Och sist men inte minst: hur du ska lyckas pussla ihop dem. Och hur jag än har försökt fram och tillbaka så har jag inte fått ihop det. Det slutar bara med att jag varken är en särskilt bra mamma (i mina egna ögon), går och får panik för att jag inte hunnit vika tvätten och dammsuga, över det faktum att familjen inte är "hel" och varit trött på jobbet. Och vet ni vad? Jag har mått absolut skit. Skit, skit, skit.

Jag. Orkar. Inte.

Ärligt. Jag fattar inte hur vissa gör... Och hur fan mår de? Jag kom till en gräns där jag kände att för i helvete. V e m har rätten att påpeka hur jag har det hemma? V e m har rätten att ställa de kraven på mig? So freaki'n what att tvätten ligger i en enda hög i tvättkorgen? Så jag bestämde mig för att skita i att vika tvätten och gick och lade mig och vila middag med Sixten .

Grädden på moset var att jag blev pigg och orkade göra det tillsammans med Sixten när vi vilat färdigt. Vi hann till och med dammsuga, duscha och göra oss i ordning i lugn och ro innan jobb/ förskola. Win!

För att jag släppte kraven på mig själv. För att ingen ska ha rätten att tala om för mig hur vårt liv ska se ut. Jag har alltid haft filosofin: lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. Oavsett hur familjekonstellationen ser ut. Oavsett om mamma dammsög igår eller inte. Hon lekte med mig i snön ute istället. Perioden i ens liv man faktiskt får leka och umgås med ens barn (och medan de fortfarande VILL det) är så oerhört kort.

Med det sagt går jag och lägger mig bredvid lilleman och sover ett par timmar. Sen orkar jag nog både leka i snön med honom och jobba ikväll.

Släpp kraven!