???

Jag tänker inte tycka synd om mig själv. Jag tänker inte ens anse det ovärdigt att jag helt och hållet håller på att raderas som person och bli, tja, obefintlig.

Men nu är jag så vansinnigt trött på att aldrig vara bra nog. Det verkar inte spela någon roll hur, vad, vem, när och var jag än är så räcker det inte.

Hur jag än reagerar så är det fel. Hur jag än känner så är det fel. Fel, fel, fel!!!

Om den där jävla väggen var nära förut så är den definitivt inom ett andetags avstånd nu. Ibland önskar jag att jag bara kunde smacka rakt in i den så att det syns - ordentligt - vad jag egentligen åstadkommer.

För det verkar inte vara tydligt nog nu, så kanske märks det om jag plötsligt inte kan göra det längre? Jag är en människa. En.

Och tydligen är vissa ideal låsta vid min person och min kropp. Egen vilja är det ingen idé att visa längre för den överglänses ändå. Det kanske finns en anledning till att jag glömmer hälften jag "ska göra" för att det inte är jag själv som ställer de kraven på mig.

Men vad vet jag. Det jag tänker och skriver just i detta nu är säkert också fel, fel, fel! Om jag åtminstone fick känna vad jag ville utan att få kritik för det. En enda dag.

Nej. FEL!