Ja, det här med att tillgodose till allas behov i livet när man är en familj kan ju vara trassligt. Eller, ja, kanske inte trassligt, men i alla fall ett pussel. Alla bitar ska ju liksom på plats för att man ska se det fina i det.
De senaste dagarna har jag och Andreas resonerat kring den kommande vintern och på Andreas arbetsbrist. Jag känner igen hans rastlöshet. Den sortens rastlös som handlar om livets grundpelare. Andreas natur är att vara "fri". Eller ska man kalla det "flytande"? Och det sista har han varit riktigt nere... Han har varit fast. Som att han vore fångad. Och jag vet i mitt hjärta att om han inte får flyta iväg och vara (på sitt eget monogama sätt) fri så skulle han till slut fly fältet... Jag vet, det låter läskigt men det skrämmer mig inte. Mitt sätt att älska Andreas är att släppa honom fri. Fri från tvång att leva upp till några förväntningar. Jag har sällan det när det gäller kärlek. Det har bara lett mig till olycka. Kärleken kommer bara till mig om jag sätter den fri. Och jag tillåter mig själv att vara lite svartsjuk och jag tillåter mig själv att sakna honom. Andreas har aldrig varit flyktig i kärlek, endast livsstil. Han verkar liksom aldrig kunna slå rot.
Där är vår svåraste konflikt. Alltid. Att jag har en tendens att alltid börja slå rot. Och när jag väl börjar få lite näring och känna mig riktigt bekväm så rycks jag upp igen. Jag har sällan fått känna själslig ro. Och jag har ställt mig själv frågan många gånger de senaste dagarna (och tidigare såklart) hur länge kärleken kommer vara tillräckligt stor för att gång på gång rycka med mig? Det återstår väl att se antar jag. Jag vet bara att ska jag leva mitt liv med Andreas så måste jag acceptera att han är en rotlös människa. Han kommer aldrig nöja sig med ett lugnt och stilla "Svensson-liv". Metaforiskt ska jag helt enkelt bara försöka slå rot på den flotte som Andreas kan segla runt på? Nu ska jag bara försöka applicera den metaforen på någonting kroppsligt i den här riktiga världen också. Det är Andreas jag vill leva med. För om jag ska vara helt och hållet ärlig mot mig själv så kommer jag aldrig vara lycklig i ett liv utan honom heller. Det bara suger att jag har behovet av att känna att jag tillhör. Att jag har någonstans som på riktigt känns hemma.
Dessutom så är vi faktiskt en familj nu. Vi är gifta - for good and for bad. Jag hoppas bara att Andreas ser på oss från framsätet och gör det för vår skull. Min och Sixtens alltså. Fast mest Sixten.
Men så mycket som han älskar Sixten så gör han nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar